För nära.

Ideologin sviker när lönen höjs

2010-10-21T01:05:00.005+02:00

Ja, allt går igen.
Samma människa gör likadana saker. I samma vansinniga takt, på lika ostrukturerad vis. Med identisk längtan fram och bort.
Skillnaden syns i en nyinköpt kavaj, och en fördubblad timlön. På en krossad ideologi och en nyvunnen hopplöshet.
Och jag tror jag vunnit precis lika mycket som jag förlorat.

Samma skor – i en helt ny stad.

För att allting alltid går igen

2010-10-19T21:27:00.003+02:00

Förra hösten var blöt och kall. Då bodde jag ovanför järnvägen, hade öppen spis och högt i tak.
Nu lånar jag min mammas säng och den är mjuk, men inte min.
Sedan förra hösten har ingenting hänt. Och ingenting händer nu. Den här staden är ett vakuum.
Men järnvägen kommer jag nog aldrig att sakna.

2010-05-26T03:10:00.002+02:00

Och med den tyngsta andningen någonsin, med den fridfullaste sömnen jag sett.
Ungefär så.
Obemärkt. Fredlig.
Så länge jag såg det som något negativt. Något vanligt och fult. Tills jag insåg att det var större än alla människor som hela tiden är på väg och framåt.

Att stå stilla kan vara lika underbart som att vara på väg.
Inte lika djup andning och svårt att andas och upp, upp.
Irriterad – men aldrig, någonsin – på mig. Fast det borde vara så.

Lättaste andetagen någonsin och det är mitt fel. Men jag kommer aldrig får skit för det.
Snällare än jag någonsin kommer kunna bli.
Vackrare, och finare.
Ja. Så är du.

Nej, det har begriper inte ens jag

2010-05-26T01:44:00.004+02:00

Herregud. Det var ju över två månader sedan, det här.

Så, min fråga: var tar tiden vägen? Och vad gör den med alla dagar den bara tar – utan att ge tillbaka?
Jag saknar silverglittrande, fina dagar, utan frågor som vill ha svar.
Och jag saknar dagar jag faktiskt gjorde något av allt jag vill. För ja, klart jag fortfarande har de där obeskrivbara känslorna – som alltid.

Jag skulle bli mer konkret. Som att hela världen skulle få ta på mig, mig, mig. Det hände inte, det är jag med på. Och jag skulle bli mer förståelig. Som att hela världen skulle få komma under min hud. Det är jag med på. Men – det hände ju aldrig.

Och här är vi nu. Här står jag.

Bättre har det inte blivit. Inte sämre heller. I ett inget-har-hänt-värld. Där en ingen-får-se-kung härskar. Och där inte-något-du-bryr-dig-om-jag verkar. Men fint är det. Förjävla fint!

Olleos – du är det bästa någonsin.
Rebecka – du är en underbar människa (lyssna inte på allt skitsnack)
Och Silver – jag tror du kan bli min bästa vän.

Så ligger det till. Så ska det vara.

Flyktighet i all dess enkelhet

2010-03-23T15:39:00.004+01:00

Lever ett sällsamt dubelliv med jobb å ena sidan och ledighet å andra sidan. Sover på konstiga tidpunkter, blir till en degklump om dagen och ett energimonster om natten. Har spring i benen, som just nu inte bär mig någonstans.

Kliver åt sidan och förundras över hur bra allt kan vara, i sin enkelhet. Hur mycket en vårsol kan få mig att glömma. Och hur konstigt det är att jag ligger och tänker så lätta och flyktiga tankar nu, när jag aldrig gjort det förr.

Ungefär:
Kommer hem senare än morgontidningen bara för att finna en sömndrucken, inte ens nyvaken, stad. Kryper ner i sängen lagom till snoozningar och förbannande suckar. Sover till frukostfilen.
Sedan ett ryck och en vakenhet full av seghet. Ben som inte bär och en eftermiddagstrött stad.
En eftermiddagstrött jag.
Vaknar lagom till natten.

Och paradoxalt nog känner jag mig mer rätvänd än på länge, trots ett felvänt dygn och ett upp-och-ner-vänt veckoschema.

Men sådant tänker jag knappt alls på. Tänker knappt alls.

Och i den sjätte månaden tog hon chansen

2010-03-06T04:32:00.003+01:00

Det var ett tag sedan det hände något här. Navelskådning, grubblerier och nattfunderingar har legat lite åt sidan. Livet kom visst lite i vägen.

På 30 kvadrat med konstig dygnsrytm och dagar med höjdpunkter en timme och fyrtiofem minuter långa hinns det helt enkelt inte med.

Men som det heter, allt har sin tid.
Tiden just nu? För en gångs skulle är det inte jag som äger den.

När allt får vara som det är

2010-02-17T06:18:00.004+01:00

Tänker lite på vad jag skrev i går. Om kärlek som inte finns.
Slår på på den Ultimata myslistan, som jag sällan spelar när någon annan är i närheten (om jag inte är full) men som passar perfekt när klockan är 06.22 och jag inte kan sova.
Får den där odefinierbara känslan som bara kan smyga sig på när det är natt eller gryning och som jag förknippar med Huset vid Havet.
Tänker att det är ganska fint det här, och att allt inte behöver finnas och vara äkta jämt.

Diskuterade lycka i dag, om att vi kräver för mycket, alltid strävar högre. Att vi har det för bra. Inte nöjer oss.
Vet inte riktigt om jag är sådan. Tycker att jag är bra på lycka. Bra på att se det fina med tillvaron. Strävar alltid uppåt, jovisst, men är duktig på känslor. Svenskt återhållsam, så klart, men samtidigt sprudlande – inuti.

Trivas. Njuta.
Och återigen: Rätt, just nu.
Nog räcker det bra långt.

Mer konkret? Ja, nog har jag blivit det.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

2010-02-15T06:17:00.003+01:00

Alla hjärtans dag, alltså. Vilket påhitt, vilket larv. Vilken kommersiell skit som bara ska få oss att köpa och konsumera...
Ungefär som julafton.
Som födelsedagar.
Och som midsommar – säg den som konsumerar mer pengar på alla hjärtans dag än på midsommar!

Att vara anti och ifrågasätta, spela cynisk... Nej, då är det bättre med en dörrklocka som ringer, en påse full av ingredienser och "Hej, nu ska vi baka kladdkaka".
Ingen äkta kärlek med översvallande känslor, inget kolla varandra djupt in i ögonen och rosblad och vackra dikter. Bara en fin gest, från ett hjärta till ett annat.

Det räcker så, eller som Silverstrålen så klokt säger: Rätt, just nu.

Vi har lurat en värld (som har lurat oss nu)

2010-01-25T01:19:00.003+01:00

Som alltid när jag är på väg bort vill jag göra ett avslut. Delar in mig och mitt liv i kapitel. Hackar upp allt i mindre delar. För att få överblick, intalar jag mig själv. Som om jag vore en dåligt skriven roman. Vill alltid se tillbaka på mitt liv i perioder.

Det här avslutet får mig osökt att tänka bakåt. Tänka på staden jag lämnar. Gatorna jag kallar mina. Bergen med deras övervakande sken. Och asfalten man inte alls tänker på, men som är alldeles för hård när man faller från sju våningar upp. Till och med för en asfaltsläggare...
... Men jag kommer alltid att minnas... Ju. Eller?

Jag glömmer ju ansikten så lätt! Kvar finns bara konturer. Som jag håller fast vid det suddiga, diffusa! Fyller hålen med fina saker, vackra minnen, goda tankar. Låter dem inte vara just hål.

Raderar, förstör – förbättrar. Slipar kanterna precis som jag vill, leker med orden och tankarna, får dem att gå ihop med verkligheten. Bara för att slippa möta mörkret.

Men visst. Min värld, mina regler.
Mitt liv, mina konstigt indelade kapitel.
Och mitt spel – långt ifrån slut.

Inget kvar att spela för

2010-01-21T00:41:00.002+01:00

Kanske dags att göra en djupdykning. Reda ut sörjan – en gång för alla. Trots att det är så lockande att bara fortsätta låtsas att jag inte bryr, inte bryr mig alls.

En lejonarm tillräckligt lång för att den ska kunna omfamna hela mig.
Och en superhjälte från under marken jag inte vill annat än lyssna på.
Frågan är: hur länge orkar jag?
Svaret: så länge det behövs.

Sörja, ja.
Konkret? Inte ett dugg.
Ärligt? Omöjligt.

(För nu har jag upprepat lögnen så många gånger att den känns som sanning. Medan sanningen är så absurd att den känns som lögn. )

Tillvaro, närvaro – samvaro

2010-01-16T01:17:00.004+01:00

Mer konkret alltså. Mindre abstrakt. Jag som alltid vill vara hemlig.

Så: Fredagskväll med fint sällskap, lagom mycket vin och alldeles för mycket onyttigheter.
Kanske räcker det.
(Eller så kan jag förklara bekräftelsen i "Jag saknar dig lite". Dilemmat i att analysera mig själv. Svårigheten i att förstå, och min oförmögenhet att släppa kontrollen (jag skulle ju!). Men det gör jag inte.)

Nej, det konkreta fungerar inte för mig. Då tycker jag bättre om att detta:
"Tillvaro. Det är ett av mina favoritord kom jag nyss på."

När någon spontant börjar diskutera favoritord med mig, ptjah – behöver jag säga mer?
Jag kallar det en lyckad fredagskväll.

Färglösa färger

2010-01-11T20:00:00.005+01:00

Förfärligt vad osammanhängande jag blivit.
När inte ens jag förstår vad jag skrivit, då har det nog gått lite för långt.
Dags att ta ner det på en (mer) konkret nivå.

Ord, alltså. Jag har en otrolig ord-fetish. Letar alltid efter fascinerande beskrivningar och originella meningsbyggnader.
Hittar – och förälskar mig i orden, och personen bakom också för den delen. Sådana förälskelser är flyktiga, och i de flesta fall dumdristiga. Men ändå ganska oskyldiga.

Att bara skriva saker rakt upp och ner – jag kan inte förstå det, har aldrig gjort. Finner människorna bakom dessa meningslösheter lika menlösa som deras ord. Vilket säkert är fel.
Nyårslöfte nummer två: vidga mina vyer lite. Inse att vissa människor fascineras av ord, som jag, och andra bara ser dem som ett sätt att kommunicera. Inse att dessa andra inte är sämre människor för det.

Nyårslöfte nummer ett? Inte äta kött. Löjligt enkelt.

Brus eller Bruce

2010-01-09T21:40:00.005+01:00

Ett ord som kan sammanfatta allt: testbild.

En testbild finns ju där för att man ska kunna ställa in tv:n, i väntan på att ett program ska börja sändas. En relik från det förflutna då man var tvungen att vrida på rattar och sitta blickstilla i soffan för att undvika onödigt brus.
Sedan slog det aldrig fel: så fort det där programmet man längtat efter kom blev det snöstorm och bilden var väck. Fastän man kollat testbilden timmar i förväg. Ja, jag har faktiskt levt på en sådan tid, med en teknikkonservativ mor undrar jag ibland om jag är sisådär en tjugo år äldre än vad jag egentligen är.

I alla fall: testbilden ska man alltså inte se på. Den bara finns där, och i dag har den faktiskt ingen mening alls. Att fastna vid den är idiotiskt, meningslöst. Och det visste jag ju från första början...
... ändå stannade jag där ett tag. Bara för att det på något vis var så vackert. Perfektion i dess mest kaotiska form. Ett lugn när allting annat gick sönder.

Men att stanna kvar? Nej, det hade jag aldrig klarat.
Förresten tycker jag inte ens om att se på tv.

Med mig själv som gud

2010-01-07T22:46:00.002+01:00

Är tvärtom mig själv och låter meningarna och orden vara oskrivna. Försöker prata i stället, med den där rösten som alltid blir så konstig när jag står nära kanten.
Vässar min ord och handlingar. Gör mig hård.
Erkänner aldrig att jag nog dör en smula, eller åtminstone slutar andas för ett tag.

Något, eller snarare några, drar mig – åt olika håll.
Mot det enkla och fula, som blir vackert bara för att jag har sådana ögon som kan se konsten i det tafatta. Det gängliga.
Mot det svåra, vackra, som är för dåligt för mig. Och för ouppnåeligt för att mitt hjärta ska sluta längta.

Känsloyttringar, kärleksförklaringar – jag verkar ha glömt dem alla. Tillåter inget förutom iskylan. Accepterar den (som jag skrev då, när jag bara visste att jag var på väg men inte åt vilket håll) och förlikar mig med tanken att förlora.

Som sagt: jag är tvärtom mig själv...

...Sedan läser jag mig själv, läser det som är jag och inser (som alltid) att jag alltid har svaren på frågorna jag ställer. Att, när jag väl insett vad frågan är, redan formulerat svaret – antingen i mitt huvud, eller tidigare i mitt liv. I det här fallet det senare alternativet:

"Utan att jag själv har märkt det så har jag gått och blivit vass.
Människor skär sig på min hud och själv undrar jag bara
varför ingen tycks stå ut i min närhet längre.
Jag har slipat mina knivar, skarpa är mina ord och handlingar.
Någonstans glömde jag bort att mjukheten kan vara lika övertygande."

2009-12-27T19:46:00.000+01:00

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

Pudersnögalopp, utan stopp

2009-12-22T22:28:00.005+01:00

Så kom kylan och snön, och det slår mig:
hur fort vi människor glömmer.
För jo, det var så här kallt förra året och vi fick skotta precis lika mycket snö.

Själv blir jag barnsligt glad, inte över kylan men av snön. Pudersnögalopp där jag släpper tyglarna helt och låter Hanna bestämma farten. Och visst sitter travargenerna där de ska, för det går fort, så fort att ögonen tåras, blir till is på mina kinder. Tappar känseln i tårna, i fingrarna, men det gör inget, för så snabba som vi är nu kan ändå inget ont hinna ikapp.
Ja, det är skönt att släppa kontrollen ibland. Låta en nordsvensk urhäst göra det hon är bäst på: att springa och vara fri.

Kanske är det dags att lära sig släppa på den där kontrollen på andra ställen också. Låta fågeln flyga och komma tillbaka, och allt det där som verkar så logiskt när jag ser det skrivet, men blir så svårt när jag möter det med mina egna ögon.

Kanske är det dags att lägga sitt liv i någon annans händer, åtminstone ibland. Kanske är det dags att börja lita på människor – igen.

Ensam tanke i en rymd av frågor

2009-12-10T23:06:00.004+01:00

Vilja ge allt och få allt. Inte spara på någonting.
Sikta och träffa, lika pricksäker nu som då.

Inse att vinsten inte är att hålla stjärnan i sin hand,
utan att se den gnistra på himlen bland alla andra.

...hur sätter man tillbaka en stjärna?

I ett hus på en ö

2009-12-06T21:29:00.001+01:00

Allt började med de blodröda väggarna. Fyra lager färg krävdes för att få den perfekta nyansen och än i dag har jag kvar ett par slitna byxor med färgstänk på.
Så småningom kom de där väggarna att betyda allt för mig. Så mycket de fick höra och stå ut med. Jag grät och skrek men väggarna förblev tysta. Berättade inte för någon. Som en tyst överenskommelse mellan två ting. Det var en fin tid.

Sedan gick allt så fort. Mitt hjärta blev blodrött, det också. Och så kom den där natten då ena väggen fylldes med rivmärken. Den intorkade färgen satt kvar länge under mina naglar. Kan fortfarande känna den klibba. Någonstans där började det gå utför.

Hur det slutade?
Jag flydde, flyttade och återvände aldrig.
Ser tillbaka med gråt och skratt på samma gång.
Förvarar byxorna med färgstänk på längst in i garderoben.

Öppna eller stänga

2009-12-05T17:55:00.003+01:00

Konsten att förvandla en lördagsmorgon till en söndagsmorgon och sedan tillbaka till lördag igen. Lycka över nuet och ångest över framtiden, allt på samma gång.

Jag går tillbaka och läser de inlägg jag valt att behålla här.
Finner dem tämligen harmlösa.
Ser hur jag gått från att vara ingen särskild, till alldeles vanlig, till mig själv och slutligen till att öppna mitt hjärta. Kanske är det dags att stänga nu.
Som Krill sa: "Det känns som att jag tjuvläser när jag är inne på din blogg."

Och ja, snön har kommit.
I stan försvann den ganska fort, men ute i stallet låg den kvar. Skogen är upplyst nu och jag och Hanna passade på att ta en alldeles för snabb galopp på en alldeles för hal stig. Eller så var det så att hon stack med mig.
Förlösande, hur som helst.

Och ännu mer ja, han är här nu.
Sju minuter bort.
Vad i helvete gör jag här, då?

Att hålla andan och räkna sekunderna

2009-12-03T00:47:00.005+01:00

Kylan är här nu.
Just nu är jag 200% med heltidsjobb och skola. Inte konstigt att jag kraschar när jag väl kommer hem, inte konstigt att mina stora tankar ser så små ut när jag väl skriver ner dem.

Snart kommer snötäcket och lägger sig, bäddar in staden och mig.
Jag vet att tankarna blir så mycket starkare då, att orden börjar gnistra då, de också.

Därför tar jag lite paus nu. Och kommer tillbaka sen, när den där sagolika tystnaden, som bara existerar precis efter ett mycket kraftigt snöfall, är här. För ja, jag kan bara skrika i tystnaden. Bara springa i stillhet. Kontraster är det som skapar magi.

Tills dess slår jag på elementen och väntar på honom.

2009-11-27T00:13:00.006+01:00

be|svik|else s. -n -r
1. Att somna i en säng och krama en gosedjurshund du vann på Gröna Lund när du var 10, i stället för att somna med en människa som har världens mjukaste hud, som det känns som en vinst bara att få vara nära, eller som du åtminstone aldrig skulle klara av att förlora.

Även fladdrande årstider lämnar spår

2009-11-26T23:55:00.003+01:00

Hösten har varit galen, omtumlande. Vintern borde vara här men dröjer lite. Kanske för att jag ska hinna reflektera.
Eller så behöver inte precis allt som händer ha en mening.
Som alltid när jag tänker: den obefintliga gränsen mellan dårskap och genialitet.

Lyssnar på låtar och vet att alla låtar jag hör nu för alltid kommer att förknippas med dig.
Vet att hela den här hösten, och hela den här vintern, som faktiskt borde vara här snart, kommer att vara du.
Och sådant är farligt, på gränsen till dumdristigt, för jag vet inte nu om det kommer göra ont eller kännas helt underbart – sedan, när jag minns.

Det finns redan så många låtar som gör ont. Har redan så många höstminnen som ger mig andnöd. Så många vintrar jag förknippar med annat än vackra snöbollskrig.

Men jag gör det ända rätta. Och fortsätter testa, fortsätter kasta mig ut.
Lite djupare den här gången, med mycket mer i bagaget men med lättare steg.

Hur jag ska ta mig upp till ytan igen?
Det får bli ett senare problem.

Överraskad av lättjan

2009-11-19T19:58:00.002+01:00

Med en blick så genomträngande att till och med jag måste vika undan.
En sönderblekt lugg blir räddningen men jag gömmer mig inte, bara hämtar andan.
Så svårt att tänka när du kan höra varje hjärtslag och andetag.

Jag passar på när sömnen är nära, eftersom ord har en tendens att vara viktigare då.
Lättar på låset, lättar från marken och sliter med mig allt.
Kommer aldrig falla så länge jag håller i mig.

Släpper sedan och inser att det gör detsamma.
Viktiga saker finns kvar – ändå.

Testbilden har aldrig varit så skarp som nu

2009-11-12T18:41:00.009+01:00

Sprang aldrig, varken bort eller hem. Stannade och väntade i stället, utan att veta att jag faktiskt letat från första början.
Från första värdelösa fyllekyssen, som jag inte ens kommer ihåg.

Delade aldrig ut några nycklar, du hittade in ändå. Som den dröm jag alltid haft, som den utopi jag aldrig trodde på.
Jag vill hitta någon som öppnar mig med nycklar jag inte själv delat ut.

Och det blir djupare, bredare, vidare. Med fötterna så långt ifrån marken gör det ont att falla. Men nu kan jag faktiskt vänta
ett liv, en stad, en dröm.
För jag sprang aldrig, varken bort eller hem.

Här är jag nu

2009-11-09T20:09:00.003+01:00

Återupptäcker mig själv, läser mina ord från längesedan och förundras över hur träffsäker jag kan vara. Minns kvällarna och nätterna så tydligt, när jag läser mig själv. Ser hur mycket jag vuxit, och hur långt jag tagit mig.

Då: Jag satte färg på mina ord med mitt eget blod – skrek så högt att jag inte kunde prata på flera dagar. Drogs mot ytterligheterna, pendlade alltid mellan galenskap och genialitet. Det gjorde ont och var underbart, allt på samma gång.
Inte konstigt att jag fick en sådan träningsvärk...

Nuförtiden skriker jag, men lägger mig desto oftare. Orkar inte kämpa, vet att nu inte är rätt tid. Och jag mår bättre, har blivit stabil. Gömmer galenskapen – för det mesta. Vinner lugn, förlorar det geniala.

Och nej, jag vet inget bättre än att analysera mig själv.

Stilla som när snö faller

2009-11-06T07:02:00.007+01:00

Snön var aggresiv i staden, piskade utanför mitt fönster men försvann snabbt.
Ute på ön var lugn och stillhet, precis som jag minns det, precis som det alltid varit.
Stora flingor och runt gravarna inga steg förutom våra.
Ljuslyktor som vittnade om att vi inte var ensamma om att komma ihåg. Och jag kunde inte se jorden för all snö – men jag förstod ändå. Där var du inte alls.

En halv livstid senare, utan sömn men med ett leénde på läpparna.
Har så många tankar att tänka, men orkar inte, inte nu.
Skakar – inte på grund av kyla,
lite av trötthet,
mycket för att jag varit så stark
men mest för det där telefonsamtalet.

Hur många steg kan man ta på en dag?

Hur kan "för alltid" ta slut?

2009-11-04T15:29:00.005+01:00

November, men ingen snö.
Tänder ljus till förbannelse, svär över mörkret.
Hinner aldrig se solen.

I morgon är det den 5 november. Min mage vänder sig vid tanken, hjärnan står still, pulsen blir hög.
Förra året "glömde" jag den dagen, i år ska jag vara modigare. Åren innan dess var det ett vackert datum.
Jag ska åka ut till ön, till kyrkogården. Jag ska våga se på jorden och våga inse att det är allt som finns kvar av dig.

Och med tanke på hur ont det gör nu – vet jag att det kommer riva och slita i morgon.

Grattis, älskade Niklas.

Ibland håller till och med världen andan

2009-10-29T02:01:00.003+01:00

Jag älskar när nätterna används till annat än sömn.
När mörkret delar sig och staden börjar prata, utan motorljud och vardagsstress.
Nätterna blir mina och jag omfamnar dem, ser på mörkret och förstår: där finns allt.

Jag tycker om att höra andetagen av tusen sovande människor, blir fridfull av att pulsen är så låg, drömmarna så mjuka. Själv är jag vaken, övervakande.

Tycker om lugnet som äntligen har kommit, inte en dag för sent.

Frihet är bara ett annat ord för ensamhet

2009-10-27T13:21:00.002+01:00

Jag viskar nu, blundar, andas tungt med hög puls.
Vaknar sjöblöt men vill bara närmre, bli varmare, koka.
Fingertoppar som känner allt.

Du sover nästan, med trygga armar och fladdrande tankar.
Letar yrvaket efter samma sak som jag, ler men förlöjligar inte.
Låter mig komma nära.

Kanske springer jag snart, rusar bort eller hem. Kanske stannar jag och upptäcker precis det jag behöver. Stannar, och hittar mig själv.
Längtar inte, saknar inte, men känner kylan när du går. Trasslar in mig i din lukt och sover oroligt resten av morgonen.

En dåre & ett geni

2009-10-25T21:33:00.004+01:00

Alla kan höra de ord du säger,
alla kan läsa det bokstäver du skrivit ner.
Men få kan höra hur ditt hjärtas skrik överröstar din röst,
och få kan läsa de ord du skrivit ner men sen suddat bort

Allt digitalt blir så banalt

2009-10-19T21:53:00.003+02:00

Du kommer närmre och jag tar på dig, nej förresten, bara nästan.
Rör din luft och låtsas att det räcker. Sträcker inte ut handen men gör allt för att se vart dina fingrar är.
Nedslitna naglar mot välmatchade jeans och jag undrar om du minns, om jag minns, och om drömmar är mer sanna än så här.

Skickar signaler men ursäktar mig i efterhand, lägger till en fånig smiley efter varje mening, som för att skrika “jag är stark, aldrig seriös, klarar allt”.
Öppnar och stänger samma dörr gång på gång och låter dig se, utforska, väntar på att du ska plocka bort allt jag kastar.

Sedan känns kvällen plötsligt så meningslös, bara för att jag vant mig vid, ja, till och med längtat efter, att spela ett spel jag inte ens tycker om. Har förberett ord och hela meningar, men telefonen ligger där, tyst, stilla.
Undrar vad som är verklighet, vad som varit sant, vad som bara finns i mig och vart du är nu. Vill inte veta.

För när du kommer öppnar jag samma dörr igen, orkar inte säga nej när ensamheten dunkar mellan varje vägg.
Så sitter jag där igen. Sträcker nästan ut handen. Känner luftdragen.

Och telefonen är tyst. Men jag har en smiley beredd i fickan.

Hur smutsen blev vacker igen

2009-10-15T22:28:00.003+02:00

Rastlöshet som sitter så djup rotad, att en enda kväll av ett ingenting, blir outhärdligt. Kanske är det mina minnen som äntligen börjar spöka. Eller så är det hösten och kylan som gör att skriken hörs så mycket tydligare.

Det kan ha och göra med att jag för första gången sedan den 24 februari 2008 kan skriva igen. Jag inser att jag är på väg framåt – och det skrämmer mig...

...För varje morgon har varit svår att möta, när jag vet att du varken är vaken eller sover längre. Allt har tillägnats dig, även om jag gjort mitt bästa för att verka hård.
Och det är inte konstigt att jag vill sluta tänka, när varje steg jag tar är ett steg på väg bort från dig.

På väg. På drift.

Björnarna går i idé, och jag glömmer att frysa

2009-10-13T01:05:00.015+02:00

Cyklar hem genom staden och inser att jag älskar,
älskar alla dimmiga gatlyktor och ödsliga vägar.
Och det är
very loud

Med musiken som tröst behövs inga röster, ingen rörelse,
förutom jag. Framåt, bortåt, hemåt.
little by little

Nöjer mig med det lilla, som känns så litet,
bara för att jag sett det stora.
Ja, just i natt – det lilla gör inget.
Tomt och kallt är vackrare fulländad värme.
you gonna hear me cry

Det planlösa är borta för plötsligt lever jag i tiden då allt händer,
och alla viktiga frågor får svar och blir ihågkommna.
why

Hemma öppnar jag balkongdörren för helt plötsligt
känns tända ljus och elementvärme så fel.
Den fuktigt kalla nattluften ger mig allt jag vill ha.
very loud

Orkar aldrig vänta på stjärnfallen

2009-10-11T22:18:00.002+02:00

Nu är veckorna innan snö och skogarna är mörka.
Vi gav oss ut på en kvällstur, jag och Hanna, och jag var hennes lugn och hon mina ögon.
Känner mig hel då, när vi delar på våra sinnen.

Sedan hem till tända ljus och tjocksockar och en tillfredsställelse som jag sällan har tid att känna.

Men det är bra så.
Det ska vara så.

Berätta en saga jag måste tro på

2009-10-07T22:49:00.004+02:00

Om att ibland, för en gångs skull, sluta springa. Våga stanna och ge sig ut på stan för att mötas av den första frosten, att acceptera den, och kanske rentav längta efter att få bygga snögubbar...
... när allt jag vill är värme och sol.

Och att sedan springa i en sådan takt att jag fortfarande kan se vägen. Möta skogarna med all snårighet och se löven falla från träden...
... utan att vilja sätta tillbaka dem.

Att sluta längta när vissa saker faktiskt inte går att påverka. Och att sluta påverka, fastän jag skulle kunna.

Att våga skrika på ett sätt, som gör att folk verkligen lyssnar,
och att våga lyssna på ett sätt, som gör att till och med hjärtat förstår.

Fortsätter tjata på som den hästnörd jag är

2009-10-01T21:26:00.003+02:00

Mitt i all stress och alla världsomvändande saker finns det en sak som får mig lugn. Som får mig att sakta ner och bara vara. Hanna.

Hon är det största hindret mellan mig och en flytt till Stockholm. Jag vet faktiskt inte om jag klarar att vara utan henne, att vara utan hästar. De har ju alltid funnits där.

Disa, den tjuriga lilla shettisen som lärde mig att ramla av.
Jeba, den underbara welshen som gjorde att jag vågade mig ut på tävlingsbanorna.
Boomerang, den första stora hästen jag red, och som gjorde mig till dressyrnörd.

Jag älskar hästarnas raka sätt, jag älskar att jag kan deras språk och att allt är så okomplicerat.

Kicken efter ett riktigt bra ridpass går inte att mäta med något annat.
Friheten när man dundrar fram i fyrsprång på en leråker går inte att hitta någon annanstans.
Och kärleken när hästen lägger huvudet i ens famn och vill bli kliad, den är total.

Går det att ha häst i Stockholm?!

Berätta en saga jag kan tro på

2009-10-01T00:54:00.003+02:00

Ett enda ord, och allting rasade. Spralligheten, glädjen, nyfikenheten, lyckan. Allt.
Jag kastar mig verkligen ut, snabbt och skoningslöst tar jag mig framåt. Kan aldrig förstå människor på botten, fnyser nonchalant och säger "gå vidare", "tänk positivt".
För det är ju sån jag är.

Men så kom alltså det där enda ordet. Och helt plötsligt, för några få minuter, kan jag förstå hur fruktansvärt ont det faktiskt kan göra.
Hur hopplöst saknaden biter tag, för det är ju ingen idé.
När den stora längtan väl kommer är jag redan i en ny värld.

Vilka minnen! Vilka fantastiskt underbara minnen!
Och vilken fasansfull sorg, när jag inser – aldrig mer. Aldrig någonsin, igen.
Jag gråter aldrig, men nu smakar faktiskt världen lite salt.

Norrbottenslängtan.

Mitt liv som matematik eller Nu är det tentavecka igen

2009-09-29T19:42:00.006+02:00

Jag har ju länge gått omkring och tjatat om hur mycket jag saknar matten. Hur jag skulle vilja sitta och derivera, göra primära funktioner och integraler, lösa svåra ekvationer och nörda ner mig i primtal. Därför tänker jag nu outa hur min vecka ser ut, i siffror.

Sedan jag vaknade i måndags har jag gjort följande:
• Jobb, måndag, 8 timmar.
• Skola, måndag, 6 timmar.
• Sömn, natten till tisdag, 4 timmar.
• Träning, tisdag, 1 timme.
• Opponeringsförberedelser, tisdag, 1 timme.
• Shoppingtur (DEN VAR NÖDVÄNDIG), tisdag, 3 timmar.

-----------------

På fredag klockan 08.00 är det tenta. Just nu är det 60 timmar tills dess. Jag har inte börjat plugga än, och det känns som att det inte finns någon tid till det, alls.

Dessa saker MÅSTE göras fram tills dess:
• Ta hand om hästen, onsdag, cirka 3 timmar.
• Jobba, onsdag, 8 timmar.
• Ta hand om hästen, torsdag, cirka 3 timmar.
• Opponering, onsdag, 2 timmar.
• Skriva rättegångsartikel + besöksredovisning, cirka 2 timmar.
• Besöka diarium, skriva artikel + besöksredovisning, cirka 4 timmar.
Summa: 22 timmar.

Sedan finns det ju vissa saker jag inte kommer ifrån:
• Sömn, 5 timmar/natt = 15 timmar.
• Matlagning samt intag, totalt cirka 4 timmar.
• Toalettbesök, dusch och dylikt, totalt cirka 3 timmar.
Summa: 22 timmar.

60 - 22*2 = 16 timmar.

Jag har alltså 16 timmar på mig att plugga! Det är ju mycket! Det här fixar jag LÄTT!

Städa undan löven

2009-09-27T18:14:00.002+02:00

Galenskapet tar över, tog över för längesedan, håller i sig.
Sundsvall är höst på väg mot vinter, nätterna är kalla och jag längtar av någon konstig anledning ut till ön. Stränderna är så tomma på hösten, bra för tankeverksamhet och tända ljus.
Vårt gamla hus är fortfarande till salu, finns det rivmärken kvar på väggarna? I så fall köper jag tillbaka det!

Jag är nog inte den ensamma typen, trots allt, fast jag gått ett helt liv och inbillat mig det.
Frågan kvarstår ändå; vart fasen har alla tagit vägen? Varför går alla och dör? Och ni som finns kvar, varför bor ni vid världens ände och längre bort?

Kasta mig in. Kasta, slänga bort. Kast med liten boll. Kasta upp.

Och slutligen: "Det gör inget". GÖR INGET? Sjuk, det är vad det är! Fast underhållande på något vis ändå...

Men det här är ju jag

2009-09-18T18:06:00.002+02:00

Efter flera dygn i feberyr säng reste jag mig upp och kastade mig tillbaka till verkligheten. Persongräv, skvaller, fika, lila systempåsar, uteserveringsöl, dusch, fix, middag,
Och jag älskar't.

Samtidigt är jag lite, lite nervös.
Varför måste jag KASTA MIG in i allt?

Går vidare, på riktigt.

2009-09-16T20:42:00.003+02:00

Nu är det slut.
På saknad och sorg och ont i magen.
På lycka, glädje och fåniga fniss.

Borde kännas mer. Borde skrika och slåss och fråga stjärnorna.
Men nej.
Tycker om kylan på något vis. Tycker om lukterna i min lägenhet.
MIN lägenhet.

Och när feberyran försvinner, då tar jag tag i mitt liv.

Grubbeltrubbel

2009-09-07T01:38:00.001+02:00

Saknad.
Sak-nad.
Sak-nat.
Sak-not.

En sak som inte finns.
Men som känns mer än allt annat.
Hur går det ihop?

Vad är en bra fadder?

2009-08-26T15:40:00.003+02:00

Nu börjas det igen. I dag har det varit fadderutbildning, i kväll blir det fadder-kick-of. På lördag anländer de nya studenterna och i år är jag fadder, är jag general.

Förra året var en helt annan person fadder.
En brunögd norrlänning med yvigt hår, en kille med lurviga polisonger som den där lördagen för snart ett år sedan raglade fram till mig, lite dagen-efter-full och utbrast "Jag har facebook-at dig!".
"Creepy" svarade jag, som undrade vad det var för idiot i gul tröja och brun skinnjacka som satt och kollade upp min facebook-profil på fritiden.

Någon skinnjacka äger jag inte. Men under min säng ligger 50 gula t-shirtar som ska delas ut på lördag. Och nog kommer jag facebook-a mina fadderbarn.

Men jag kommer inte flytta ihop med dem.

Med hjärtat i en avskuren hand

2009-07-29T01:49:00.003+02:00

Van vid att vara stark, på gränsen till outhärdlig. Stenhård, konstant.
Krossas inte i onödan – har gott öga för vem och vilka det går att lita på.
Misstar mig aldrig, någonsin.

Men nu. Allt är småsten, är sylvasst med eggen är riktad mot mig.
Som ett hån mot allt som är mitt.

En dröm. En lycka. En önskan och en kamp. Flera månader av missförstånd – jag stod ut.
Men det var aldrig mig det var fel på. Det var aldrig jag som behövde säga förlåt, fast jag gjorde det ändå...

Jag visste det förr; det går aldrig att veta något säkert.
Även den närmsta kan hoppa ut från en balkong och slita med mig i fallet.
Också den ende vet hur man använder en kniv – tydligen.
Nu är blod och järnsmak och för en gångs skull är det jag som blöder.

Så lurad. Så fruktansvärt lurad. Så IN åt helvete lurad.

Det finns inget vardagslunk i min värld

2009-07-26T23:00:00.000+02:00

Om att ställa, eller inte ställa frågor.
Att fortsätta utan att tänka, eller sluta när något tar emot.

Jag glömmer så lätt.
Fortsätter framåt i lunkande, eller vansinnig takt – och lämnar.

I bland går jag tillbaka.
Sveper med blicken över saker som inte längre är, som var men som jag glömt lukten utav.

Att komma ihåg. Att minnas. Att våga vara och ta plats.
Satsa allt eller inget och vinna hela världen, eller förlora ett monster.

Bra eller bäst?
Lycka eller glädje?
Jag väljer att leva.

Jag skulle sova, jag gjorde en låt. Sådärba.

2009-07-24T03:36:00.009+02:00

I want you to change
how we used to lie
about those silly things
and cry

I want you to stop
use the "I love you"
'cause I think we both know
that isn't true

'Cause who really care about what love is when you feel at home
And who really give a damn about what's home when you're around
And honestly I don't mind if you one day will be gone
But I will be missing you
Missing you

----------------------------------------------

Nej men det var alltså en låttext. En låttext! Tro inget annat. Och det är alltså inte jag som gjort den. Helt i alla fall. Såklart.

När det inte finns något att säga: skriv en lista

2009-07-22T04:54:00.003+02:00

Saker som stör mig just nu (utan inbördes ordning):
• Minneskortet till min kamera är borta. Jag kan inte fota och ser därför kanonbilder hela tiden.
• Klockan är fem på morgonen och jag har fortfarande inte lyckats somna.
• Tingsrätten friade killen med batongen. Jag har läst åtalet och domen och det gör mig ILLAMÅENDE.
• Joel är i Norrbotten. 500 kilometer bort eller så. Låter det lite? Näe.
• Vädret. Det är sommar typ två veckor i Sverige. Kan det inte få vara sol då?

Saker som inte stör mig just nu:
• Grannarna

2009-07-19T17:10:00.003+02:00

Som att stå framför spegeln och inte känna igen sig själv.
Som när varje hjärtslag blir en kamp.
Som när paniken kommer och tar över varje steg och andetag.
Och till och med luften är hård och kall.

Som att ta upp mobilen och ringa paniksamtal bara för att slippa höra sina tankar.
Utan att någon svarar.

Som att falla utan att hoppa.
Skrika utan att höras.
Som att försvinna, och aldrig komma tillbaka.

Precis så är det – att minnas.

Dagbladet, årgång 110, år 2009, vecka 29, nummer 159

2009-07-14T00:08:00.004+02:00

Andra kvällen på nattchefsveckan avklarad – och det känns som jag aldrig gjort något annat. Löpen blir bra, ettan blir bra, tidningen blir sjukt bra!
Jag gör saker utan att tänka, och när jag väl tänker så blir det något i stil med "Hur klarar jag av det här? När lärde jag mig hur det här fungerar? Varför får jag inte panik?".
Men så mycket tid för att tänka finns ju faktiskt inte.

Och antagligen är det här det perfekta jobbet. Äntligen får jag nytta för mina dator- och språkpoliskunskaper – samtidigt!

Annars har jag skrivit kontrakt på en lägenhet. Esplanaden 24 blir min nya adress från och med augusti. Kakelugn, balkong, högt i tak... OCH JAG SKA INTE BO ENSAM DÄR!

These calm winter trees

2009-07-10T00:03:00.002+02:00

Nu vet jag: hjärtat är större än allt. Det känner redan alla andra hjärtan som finns, för vi alla är samma. Och i bland händer det att hjärtat hittar ett annat hjärta som talar på precis samma sätt.

Då kan två, endast två, saker ske:
1) Kärlek, förälskelse, fnitter, upprymdhet. Och så småningom: "jag älskar dig".
2) Vidunderliga djup, överraskande höjder. Sinnesnärvaro. Själsfrände. Och så småningom: "utan dig kan jag inte leva".

Just nu har jag allt. 1 och 2 i en salig blanding.
Åh!

Medan vi andra lyssnar på musik finns där några som andas musik

2009-07-09T02:05:00.006+02:00

Ettor och nollor som skickas över halva Sverige och bildar musik.
Texter som bara kommer, utan att någon vet hur.
Toner som redan finns men som ingen, förutom vi, sett förut.
En sammansättning som blir magisk, kanske bara för oss.

Jag har alltid önskat att jag vore mer musikalisk än jag är, att jag vore som min moster som kan skriva symfonier, operor, vidunderliga verk. Verk som blir ihågkomna och får oss obegåvade människor att undra: Hur går det till? Hur gör hon?

Sån är inte jag, men sån är alltså min moster och så är min käre vän Bill, även fast han inte vet det själv. Det räcker med att jag skickar en halv idé, lite falsk sång eller en textrad, så skapar han något stort.

Han håller sig inte till en genre, utan upptäcker dem alla. Han kan inte spela något instrumet eller läsa noter och han har en ganska taskig sångröst. Men han har något som de flesta saknar: talang.
Kika in på hans myspace så får ni se.

Önskad väderprognos: Nyhetstorka

2009-07-07T21:03:00.007+02:00

Glad Karin på gatufest-förfest.

Nu är regn i Sundsvall, är folktomt och lugn – precis som vanligt.
Festen är slut men jag är lycklig ändå.

Från och med söndag och tre veckor framöver jobbar jag kväll sex dagar i veckan. Då gör inte regnet någonting, inte lugnet och tristessen.
Dessutom: Nästa vecka är jag nattchef och väldigt mycket ansvarig för tidningen. Så ska ni mörda, misshandla eller skapa mediedramatik, vänta lite är ni snälla. Jag är som sagt bara 20.

Som synes: lugn även här, bland mina ord. Tillbaka i vardagen där vackra ord och känsloyttringar får komma i andra hand. Känns ganska bra, faktiskt.

Två år är en fasligt kort tid

2009-07-03T04:32:00.003+02:00

Ett inlägg fullt av tårar – för nu är det exakt två år sedan.
Jag nämnde det förut, min Romeo.
Han stod nedanför mitt fönster med en ros upphöjd mot mig. Mot precis det fönster som är bredvid mig nu.
Och jag släppte in honom – kan man göra annat?

Jag gav bort mitt hjärta, 14 år och ung och klok och alldeles förälskad.
Fick aldrig tillbaka det, Han tog med det i fallet. I hoppet.

Låg i asfalten länge. Har klättrat därifrån. Men minns fortfarande – min Romeo, min kärlekssaga. Som betydde allt. Som betyder mest, någonsin.

Älskar fortfarande. (Men Han dog där, i asfaltens ljus, i hjärtats innerlighet.)

Precis som jag

2009-07-03T04:21:00.002+02:00

Jag träffade en speciell människa. Så osjälvsäker (vi norrlänningar älskar o-ord) i sig själv, men jag tror det bara var jag som förstod det.
Utåt sett – vacker, glad, framåt. Men jag såg fasaden rasa.

Jag såg hur han kom tillbaka från toaletten, fortfarande med tårar i sina ögon, utan att någon annan ens lade märke till det.
Och då förstod jag. En kärlek, nej! En själsfrände, ja. En som är precis som jag.
Och han betyder mer än vad jag någonsin kan berätta och förstå, någonsin. Själsfrände.

Ännu ett steg, ännu en bit på väg.

2009-07-01T00:05:00.005+02:00

Det här är ingen dagbok. Inget medium för händelser och trivialiteter, egentligen.
Men nu. Tillbaka i en stad som måste kallas min hemstad,
trots min rotlöshet.
En stad så full av liv, lust, lycka, förhoppningar. Levande.
Då vill jag inget annat än att berätta om det lilla, bara för att allt som är bra inte behöver vara stort. Ett skratt, ett minne, en framtid. Allt betyder egentligen lika mycket.

Lyckades få tag på Paulo Coelhos nyaste bok i dag och sträckläste den på bussen. Den är inte i klass med Zahiren, men hans språk är ändå detsamma. Så fullt av magi och visdom att jag inte vill annat än att brinna, jag också.

Vet att jag kommer göra det igen.
Än har bara ett och ett halvt år gått – att läka helt tar längre tid.
Att glömma sveket, förtvivlan – det gör jag aldrig.

Som Romeo under fönstret jag ser ut genom nu.
Med den löjliga rosen i handen – det är två år sedan nu.
Glömska är inget för mig.

Men samtidigt. Staden, hemstaden, så full av liv.
Gör att jag fortsätter gå vidare .

Perverst

2009-06-29T14:32:00.002+02:00

Jag hatar när ord försvinner utan att jag hinner minnas dem på riktigt. Allt som kommer efteråt blir bleka kopior av det första, mest betydande.
I går hade jag allt – i dag har jag inget.

Hjärtat tillbaka i stillheten, tystnaden, den avsaknad av magi jag vant mig vid.
Nu skalar jag av lager av nonsens. Går tillbaka. Tänker mycket, gör lite.
Och inte ens jag förstår.

När det finns för mycket att säga: skriv en lista

2009-06-28T23:05:00.004+02:00

I dag har jag:
• Tittat på soluppgången även fast det inte är någon soluppgång så här års.
• Bråkat i en timme med tre killar om vart vi skulle äta – för att sedan hamna på Max.
• Blivit fotad av både digitala och analoga kameror.
• Använt ett par solglasögon som gjorde världen full av kontraster.
• Fått urinvägsinfektion men badat i havet ändå.
• Fått höra att man tydligen måste lära sig visa tekniker för att kunna leva och vara en bra människa.
• Legat på en strand och lyssnat på Band of Horses.
• Haft en nära-döden-upplevelse.
• Sett en himmel som var så vacker att jag började gråta.
• Spänt upp ett bäverskinn.

Och jag har skrattat, varit kär, galen, rolig, sur. Varit snäll, omtänksam, elak och aggresiv. Jag har älskat och hatat om vartannat. Insett djupet, älskat ytan.
Jag har funnit den person jag en gång var, och älskade att vara.

Världen från sin vackraste sida

2009-06-27T11:52:00.014+02:00

Stockfors är ingen metropol, här bor knappt någon alls. Men de som väl bor här gör rätt i att köpa en kamera. Omgivningarna kan ta andan ur de flesta.

En älghund i början av sin karriär

2009-06-26T16:05:00.009+02:00

I går hade vi besök av en tämligen nykläckt liten valp. Hon ska växa upp och bli en fullfjädrad älghund, men än så länge nöjde hon sig med att jaga bollar, händer och uppmärksamhet.

En rädsla är till för att övervinnas

2009-06-25T16:31:00.003+02:00

Utflykt till Storforsen; en av (eller kanske rentav den enda) turistfällan här i trakterna.
Visst var den stor och mäktig, men jag föll i stället för det här "lilla" vattenfallet.

När jag strosade omkring mötte jag folk som hoppade, HOPPADE, där.
Det kallar jag modigt. För är det något jag är rädd för, eller snarare blivit rädd för på sistone, så är det höjder.

Någon som är sugen på att hoppa fallskärm?

Min nya (och just nu enda) vän

2009-06-23T17:34:00.005+02:00

I Stockfors finns som sagt inte alls mycket att göra.
(Det som väl händer går att läsa om på den oficiella Stockfors-bloggen)
Därför fortsätter jag vårens springträning, men nu med en ny tränare.
En tränare som inte förstår vitsen av att jogga, utan i stället springer för glatta livet.
En tränare som aldrig blir trött och som när som helst kan få upp vittring och springa ut i skogen.
En tränare som jag är allergisk mot.

Rock.

Nu får jag i alla fall tid att läsa – igen

2009-06-21T21:52:00.003+02:00

I norrbotten, J jobbar kväll och jag har ingen ork.
Blir dödstrött av allergitabletterna men inte lindrar det allergin. Nyser och får andnöd om vartannat. Hatar J's jävla hund som får mig att få såhär, ända tills han lägger huvudet i mitt knä.
Tror jag stannar här ett tag. Lära sig leva med ensamheten – igen.

Självförtroende-boost för en idiot

2009-06-18T00:37:00.003+02:00

Självförtroende är en konstig grej. Upp och ner av konstiga anledningar mest hela tiden.
Så dumma saker jag bryr mig om. Så konstiga ord jag tar åt mig av.

Men nu är det uppåt i alla fall. Jag gör tydligen ett bra jobb.
Fast jag känner mig som en bortkommen idiot när det ringer politiker som skriker för att vi har skrivit så dumt i tidningen.
"Näe, vadå? Jag är 20, färsk, kan ingenting, fattar inte hur dom kan sätta mig som nattchef när jag knappt är myndig. Fel i rubriken? Näe, jag vet inte."

I stället:
"Jaha, jamen oj, det lät ju inte alls bra och OJ ska du anmäla dom och ja jag förstår ju dig och BLABLABLABLA, vänta så får du prata med min kollega."

Sedan lyckas jag få fram efternamn som reportern missat och sätta ettarubrik och göra löp, göra en massa sidor och diskutera med nyhetschef och ändra alla korrfel.
Då är jag en ganska bra idiot igen.

För nio månader sedan visste jag knappt vad en journalist var.
Jag är nog ganska bra, ändå.

Vad som händer när tristessen slår tillbaka

2009-06-16T22:42:00.005+02:00

En lite kärleksförklaring. Sådär bara.
OBS! Det är alltså Hallonsoda i glaset. Inget annat.

En natt på Storgatan, en natt i Ankarsvik

2009-06-16T00:33:00.002+02:00

Tristess.
Natt, men jag sov middag och är vaken, spänd.
Mamma läser just nu 150 bidrag till en novelltävling, tydligen är hon så pass bra att hon är någon slags jury. Duktiga mamma.
Hon får in bidragen utan att veta vem som skrivit och tycker alla utom tre år dåliga. Jag vill läsa, men får inte, men har gjort det ändå. En enda, den låg där på skrivbordet med namnet Tristess och bara en sån sak rättfärdigar ju allt.

Jag som älskar noveller. Jag som skrivit noveller sedan jag var åtta och då handlade det alltid om hästar. Jag som inte kan skriva längre och förundras över hur mycket klokare jag var när jag var 14 och dödligt kär och hästnörd och allt det där som jag är nu också... Men skriva kan jag inte längre.

Fast mamma hade rätt, novellen sög. Hoppas bara inte det är nån jag känner som skickat in den. Den handlade om egentligen ingenting fast en kille dog och jag (läsaren) fick veta att det var tjejen som skulle dött egentligen. Som om jag inte fattade det.

Nu vet jag att jag måste göra något men inte vad. Och jag älskar den känslan för det känns som om jag är tillbaka på Raholmsvägen 132 med havet bredvid mig och skogen under mig, och nej det här är inte nostalgi, bara ett konstaterande.

Sådär ja.

Nej, just nu händer inte så mycket i mitt liv

2009-06-15T14:37:00.005+02:00

Nu blir det lite internt här, men nya JFS-tröjorna blev faktiskt riktigt fina. Det bästa av allt: priset.
2500 kronor (inklusive frakt) för 50 t-shirts med eget tryck. Inte fy skam.
Tack Gösta och Sprintex .

Och tack Croona för riktigt snygg logga!

FÖR VI HAR KLARAT FÖRSTA ÅREEEEET!

2009-06-08T23:05:00.005+02:00

Tjej som också klarat första året.

Det blev ett C på uppsatsen. Välförtjänt efter alla svettiga timmar hos Krillan.

I går bevakade jag mitt första val. Förlängd pressläggning och allt. Milstolpe.
Fast så häftigt som det låter var det inte...

På fredag ska jag tydligen se Neil Young. Som enligt Joel är bäst, enligt mamma är "nästan för bra". Själv kan jag inte komma på en enda låt med honom.

Nu får för övrigt sommaren gärna börja. Även i Sundsvall.

Nu står de på trappan, lika fria som jag aldrig var

2009-06-05T13:51:00.006+02:00

I dag tar dom studenten i Östersönder.
För ett år sen var det jag, nu är det DOM.

Skulle kanske vart där.
Vara den där bond-tjejen igen som kunde allt om kor och hästar
men inget om högklackat och kjolar.
Som räknade ut foderstater in i minsta detalj men som själv åt blodpudding.

MEN NÄE.

För det är så mycket bättre nu-u-u-u!

I hungriga tider

2009-06-03T18:31:00.001+02:00

Kött å vin ska´re va. Kött å vin.
Linda har fattat grejen.

Nu är han här

2009-06-01T12:15:00.004+02:00

Stockholmspojken klev av tåget i går, i nya solglasögon och vild skäggväxt.
Och precis i den sekunden slutade han att vara Stockholmspojke.
Nu är han Sundsvall ett tag och det känns häftigt. Fnissigt.
Sedan blir han Norrbottenslängtan all over again. Och det känns faktiskt helt okej.
Lite som med vilda djur: det känns bättre att veta att de är ute i det fria än i en djurpark...

Men nu: vi får umgås mer än bara två dygn. Magiskt.

Projekt komma-i-form

2009-05-25T22:41:00.002+02:00

Slutkörd, utmattad, benen värker, lungorna skriker. Nedanför en backe, oändlig, stannar vi upp.
– Nu springer ni uppför den här backen allt ni har, så kan vi gå en bit sen, säger HON.
Jag och Hella kollar på varandra. Nickar. Bestämmer oss.
Sedan springer vi. Allt vi har. Vilket kanske inte är så mycket. Men ändå.
Väl uppe på krönet känner jag hur döden är nära. Hur världen blir suddig, diffus. Ser på Hella. Vi flåsar inte längre, nu är det andetag som om vi höll på att drunkna som gäller. En enda tanke håller mig uppe: nu får jag vila lite. Nu får jag äntligen vila.
– Jag skojade bara. Nu springer vi igen, säger HON.

HON är född till att bli diktator.
I morgon blir det samma runda igen.

En kärlekssaga

2009-05-24T22:53:00.004+02:00

Fem år sedan, Li 15 år:
"Ristar in namnet med sylvassa naglar
och hjärtat blöder en stund.
Men det gör inte mer ont nu än då. "

Fyra år sedan, Li 16 år:
"Och ensamheten känns bra, känns nödvändigt.
Självvald som den är.
Att ligga ensam i en säng med plats för två
och bara tänka igenom
allt jag inte haft tid att tänka på,
det känns skönt. "

Tre år sedan, Li 17 år:
"Men att jag fortfarande skrattar, att jag skrattar, visst är det en vinst?
För jag kunde vakna upp och le, le mot världen.
Le mot dig. Fast utan skrattgropar."

Två år sedan, Li 18 år:
"Hur kan människor lyckas med att frysa ihjäl när solen bara ligger 8 minuter bort?
Är det för att ljuset inte når ända fram eller är det helt enkelt hjärtat som ger upp?"

Ett år sedan, Li 19 år:
"En lite ostämd gitarr. En massa skratt och glada människor.
Och vi dansade sönder den kvällen.
Du höll min hand lite extra hårt men det var inget jag tänkte på då.
Din blick blev lite för sorgsen när vi sa hejdå och jag visste inte då att det var den sista gången jag fick lägga min hand på ditt bröst. Sista gången jag fick se dig le och skratta."

Nu, Li 20 år:
Får det fan vara nog. Sagan blev skräckfilm. Jag har gått vidare.

En liten kärleksförklaring. Bara sådär.

2009-05-18T16:15:00.015+02:00

Tittade igenom bilderna från Gotland, slängde upp de bästa på facebook och somnade. Sedan vaknade jag, kollade igenom bilderna igen och upptäckte jag att jag helt missat en kanonbild.
Ni fotografer har det verkligen inte lätt.

Att välja bilder är som att.... välja pratminus? Välja rubrik? Okej, jag har det väl inte alltför lätt jag heller. Men ändå. Kolla på bilden!

BM:are på väg till Gotland. Och så en ensam journalist.

AAAAAAAAAAAAAAAHHHH! Känner mig sjukt kreativ. Sitter med InDesign och gör något jättesnyggt. Så. Jävla. Kul.
Och det bästa är det här är fan mitt jobb.
YES!

Sorry b-uppsatsen men du kan dra!

Mer levande än död, eller Ensam journalist

2009-05-18T01:32:00.004+02:00

Nu är det gjort. Min första studentresa. Mycket o-journalistiskt.
Det var ungefär som jag hade trott, att människor i overall inte är likadana allihop. Att det faktiskt finns guldkorn även där.

Mina sinnen har öppnats på mer än ett sätt denna helg, och jag börjar faktiskt förstå fördelarna med att gå utanför j-huset. Intet ont om j-huset och dess folk, men variationen kändes bra.

Nej, det blir mest svammel det här. Hemresan var lång och blev ännu längre när det visade sig att det hade varit inbrott i bilen.
Skämten har legat på en konstant lägstanivå och det enda jag hör i mitt huvud är "DKV, DKV". Idioter.

Nästa helg blir det fancy gala a la Kristin Hörnfeldts tak. För att kompensera liksom.

I morgon: Bilder och reflektioner
Nu: Sova

Dagens lektion: Konsten att bli vän med en häst

2009-05-13T21:41:00.011+02:00

Borstar är ett perfekt kli-redskap för en häst.

Foto: Kristin Hörnfeldt

Att umgås med hästar är bland det bästa jag vet, just för att förhållandet är så enkelt.
För att det överhuvudtaget ska kunna vara möjligt så måste jag vara ledaren, jag måste ta kommandot hela tiden. Vissa tycker att det är grymt, att de vill se sin häst som sin vän, som de ska vara jämlik.

Men här är en sanning: hästar fungerar inte så. Någon ska vara flockledare, vara ranghög och är det inte du... Ja då får du stå ut med att din häst styr dig. Jag väger 55 kg. En normalstor häst ca 500 kg till. Att låta hästen ta kommandot är farligt, dumt, ohälsosamt.

Och visst kan man vara vänner ändå, men på hästens villkor. Hanna vet att jag bestämmer, ser mig som en ledare, någon som gör henne trygg.
Och där har vi vänskapen. Kliar jag henne, kliar hon tillbaka, men använder bara läpparna. Hon älskar att bli borstad på mulen. Kliad på knäna. Efter en ridtur är det bästa hon vet att lägga huvudet i min famn.
Allt det här skulle hon aldrig kunna göra om hon inte var lugn och avslappnad, om hon inte såg mig som en ledare.

Vänskap på människovis är det inte. Och ibland blir jag helt galen när hon inte vill lyssna på mig. Men jäklar vad häftigt det känns att få förtroende av någon som väger ett halvt ton mer än mig själv!

Dagens avstånd: Sundsvall – Stockholm

2009-05-11T21:29:00.004+02:00

Det här med att ha ett distansförhållande tär verkligen. Nu tycker jag i och för sig att vi klarar det ganska bra, men en del dagar är det så svårt.

Som i dag: När Jolly är lite måndags-nedstämd (Skulle jag också varit om jag hamnade på SvD:s näringslivsbilaga!) och jag trött som en gnu efter bilage-jobb hela dagen. Då hade det varit skönt att kunna krypa ner framför soffan tillsammans, se på Familjen Bonnier och skratta åt att Daniels mamma pratar precis som Daniel.

Men nej. I stället: telefonsamtal som gör att jag bara saknar mer. Frustration. Och en stor jävla suck.

Så skönt att vara nedstämd utan att vara nedstämd

2009-05-08T00:49:00.002+02:00

Ligga i soffan nedbäddad under täcke med melankolisk musik på repeat. Känner mig som tonåring igen!

Apropå gårdagen: Li, gå aldrig ut på krogen utan glasögon eller linser. Det lägger inte alls på en extra promille. Kisa och se fel är INTE coolt.

Mitt erkännande: På väg ut ur ett missbruk

2009-05-06T19:35:00.008+02:00

1: Försöka vara söt 2: Ljus hårbotten
3: Missar att peka på håret 4: Mörkmörk lugg

Jag har haft ett allvarligt beroende under en lång tid. Ett bruk som gick över till missbruk, som jag sedan har försökt ta mig ur.
Men, varje gång jag har varit på väg, så har jag ändrat mig. För jag mår så dåligt utan min drog. Jag får panik. Och springer i väg till frisören. För att färga håret ännu en gång.

Men nu, nu är det slut med det. Jag ska sluta. Ingen färgning ska komma i närheten av mitt hår på länge, länge.
Just nu går jag på avfärgning. Min naturliga hårfärg är ännu inte nådd, men jag är på god väg. Nu gäller det bara att kämpa och hålla tummarna för slippa återfall...

Bildbevis (till förra inlägget)

2009-05-05T01:08:00.004+02:00

Foto: Krill, Linda, Jolly

När inget är fel, nu är allt så rätt

2009-05-03T21:36:00.001+02:00

Söndag kväll efter en perfekt helg. Våren är officiell och värmen i sommar-nivå. Min hud luktar sol, är inte längre genomskinligt vit. Hela jag börjar ta färg.

Poolparty, bakishäng, uteserveringar och takgrillning. Fina vänner, nya bekantskaper. Allt har klaffat, allt klaffar, allt kommer att klaffa.

Någonstans gäller det att nöja sig, jag har lärt mig det nu. Visst ska stjärnorna nås, men när allt är bra, varför sikta högre? Därför predikar jag nu om helgens perfektion, därför känner jag ingen söndagsångest, därför ler jag nu.

Stjärnorna finns kvar, himlen finns kvar, allt finns nog kvar – några dagar till.
Tack.

Kvällen innan tenta, och här sitter jag...

2009-04-29T22:06:00.013+02:00

Metodstudier är nog inte så hemskt ändå. Hade nog nästan tyckt om det, om jag hade börjat plugga i tid. Och då menar jag plugg av den KVALITATIVA sorten (herregud!!).

Räddningen i dag blev Hanna, som alla andra dagar. Skogsturer gör mig alltid glad, särskilt nu när snön nästan är borta. Enda minuset är att det inte finns lika många galoppvägar längre.

I morgon, efter tentan, tänker jag rida ända upp på Hällomsberget. Jag har aldrig varit där, men Hannis kan vägen. Hon drar alltid ditåt när vi är ute och rider. Kanske gillar hon höjder lika mycket som jag.

Sedan laddar jag om. För det kommer ju alltid en omtenta.

En skogsglänta ovanför Kungsnäs. Foto: Joel Gustafsson

Från att märka ord till ren nyfikenhet

2009-04-22T10:54:00.005+02:00

Fortsättning på förra inlägget: nu är gärningsmannen inte längre "mördare". I stället är det... Alex Schulman vi har att göra med? Eller Calle? Vilka andra medieprofiler åker runt på mopeder?

Okej... Ja... Det händer att jag läser deras bloggar.

En av mina stora laster: märka ord

2009-04-21T19:23:00.005+02:00

Rapport från PM-skrivandet: Vi har handlat godis. Och förundras över aftonbladet.se's förmåga att se in i framtiden.

"Vi vill inte behöva ändra texten så mycket sen när någon av dom dör."

Jan Helin?
Vad säger du om detta?

Koktid: mycket mindre än två timmar

2009-04-20T18:46:00.014+02:00

Ni som har gått på dagis kanske kommer ihåg den där avslappningsövningen då man skulle vara en spaghetti. Eller var det bara i Granloholm vi körde den grejen?

I alla fall så var den rätt simpel: när vi var avslappnade så var vi "färdigkokta", när vi inte var det så var vi "okokta". Vi barn var finurliga, vi spände oss alltid lite i början för att vi skulle bli klassade som "okokta". Varje dag gjorde vi det, trots att vi inte kan ha vunnit så mycket på det. När vi var "färdigkokta" fick vi ju faktiskt gå och leka vad vi ville! Smart?!

Jag kommer i håg att jag började köra min egna grej. En dag blev jag plötsligt "överkokt"! Så avslappnad och slapp att jag inte kunde resa mig. Fröknarna tyckte att det var påhittigt, men min överkokt-grej fick aldrig samma genomslagskraft som okokt-grejen. De andra barnen hängde aldrig på. Deras mammor kanske alltid gav dem perfekt kokad spaghetti?

I vilket fall så känner jag mig sådär otroligt överkokt just nu. Har ingen kraft någonstans. Två mil cykel och en timmes ridning (plus allt stallarbete) var lite mer än mina benmuskler och taskiga kondition klarade av.

Just nu känner jag mig som en överkokt spaghetti

Låt mig presentera en av mina bästa vänner

2009-04-20T12:38:00.019+02:00

Joel (bakom kameran) och Hanna (på fyra ben) kom inte så jättebra överrens. Jag, jag var nöjd.

Det här är Hanna. Hon är sju år och på många sätt en typisk nordsvensk. När det gäller att ta sig fram i kuperad terräng är hon en pärla. Varken lera, vatten eller drivor med snö stoppar henne.

Däremot är soptunnor, brevlådor, kor och skidor riktigt farliga. Den där skottkärran som hon går förbi varje dag bits och det värsta som finns, enligt henne, är att behöva stå stilla.

Hanna gör mig lycklig.

Foto: Joel Gustafsson

Din Tur har svaret på allt

2009-04-17T15:54:00.000+02:00

Om exakt sex år och två dagar blir jag vuxen.
Alltid bra att veta.

Skillnad mellan nyheter och nyheter.

2009-04-17T11:09:00.011+02:00

Min arbetsplats: 0 ------------------ Joels arbetsplats: 1

Så går det när datorerna tar över jobbet.

2009-04-16T19:02:00.004+02:00

"Höjdpunkterna" på facebook fungerar ju sådär, om du frågar mig.

Byn som en gång var mitt hem

2009-04-10T21:43:00.003+02:00

I mina barndomstrakter och allt är sig likt; sol och nyfödda lamm.
Helt plötsligt känns Norrland som en väldigt dålig idé.

Krya på dig och glad påsk

2009-04-07T14:12:00.007+02:00

I dag är jag sjuk.

Skulle egentligen ha stuckit till hästen nu för att se till att hon fick sin mat. Skickade ett sms till hästens ägare, där jag skrev att jag inte pallade rida, men att jag självklart fixade allt kringjobb.

Fick tillbaka: "Ligg kvar i sängen du, jag åker ut. Krya på dig och glad påsk".

Och självklart blev jag nöjd. För så lockade var det ju inte att dra till Hannisen med tio kilo snor i näsan.
Sedan kändes det... tomt. Ovant.
Lite "Vadå, jag har ju ansvar för den här hästen, och nu slipper jag det. Går det? Va?".

Som om hela min existens har rubbats lite.
Vet inte om någon, förutom ni tappra hästmänniskor kan förstå det här.
Men jag känner mig nästan stulen på något. Löjligt, va?

(OBS: Hästen på bilden har inget med texten att göra)

2009-04-06T22:02:00.004+02:00

Nu blir det nytt här.
Mina ord är faktiskt ganska häftiga, de också.