Ideologin sviker när lönen höjs

Ja, allt går igen.
Samma människa gör likadana saker. I samma vansinniga takt, på lika ostrukturerad vis. Med identisk längtan fram och bort.
Skillnaden syns i en nyinköpt kavaj, och en fördubblad timlön. På en krossad ideologi och en nyvunnen hopplöshet.
Och jag tror jag vunnit precis lika mycket som jag förlorat.














Samma skor – i en helt ny stad.

För att allting alltid går igen

Förra hösten var blöt och kall. Då bodde jag ovanför järnvägen, hade öppen spis och högt i tak.
Nu lånar jag min mammas säng och den är mjuk, men inte min.
Sedan förra hösten har ingenting hänt. Och ingenting händer nu. Den här staden är ett vakuum.
Men järnvägen kommer jag nog aldrig att sakna.

Och med den tyngsta andningen någonsin, med den fridfullaste sömnen jag sett.
Ungefär så.
Obemärkt. Fredlig.
Så länge jag såg det som något negativt. Något vanligt och fult. Tills jag insåg att det var större än alla människor som hela tiden är på väg och framåt.

Att stå stilla kan vara lika underbart som att vara på väg.
Inte lika djup andning och svårt att andas och upp, upp.
Irriterad – men aldrig, någonsin – på mig. Fast det borde vara så.

Lättaste andetagen någonsin och det är mitt fel. Men jag kommer aldrig får skit för det.
Snällare än jag någonsin kommer kunna bli.
Vackrare, och finare.
Ja. Så är du.

Nej, det har begriper inte ens jag

Herregud. Det var ju över två månader sedan, det här.

Så, min fråga: var tar tiden vägen? Och vad gör den med alla dagar den bara tar – utan att ge tillbaka?
Jag saknar silverglittrande, fina dagar, utan frågor som vill ha svar.
Och jag saknar dagar jag faktiskt gjorde något av allt jag vill. För ja, klart jag fortfarande har de där obeskrivbara känslorna – som alltid.

Jag skulle bli mer konkret. Som att hela världen skulle få ta på mig, mig, mig. Det hände inte, det är jag med på. Och jag skulle bli mer förståelig. Som att hela världen skulle få komma under min hud. Det är jag med på. Men – det hände ju aldrig.

Och här är vi nu. Här står jag.

Bättre har det inte blivit. Inte sämre heller. I ett inget-har-hänt-värld. Där en ingen-får-se-kung härskar. Och där inte-något-du-bryr-dig-om-jag verkar. Men fint är det. Förjävla fint!

Olleos – du är det bästa någonsin.
Rebecka – du är en underbar människa (lyssna inte på allt skitsnack)
Och Silver – jag tror du kan bli min bästa vän.

Så ligger det till. Så ska det vara.

Flyktighet i all dess enkelhet

Lever ett sällsamt dubelliv med jobb å ena sidan och ledighet å andra sidan. Sover på konstiga tidpunkter, blir till en degklump om dagen och ett energimonster om natten. Har spring i benen, som just nu inte bär mig någonstans.

Kliver åt sidan och förundras över hur bra allt kan vara, i sin enkelhet. Hur mycket en vårsol kan få mig att glömma. Och hur konstigt det är att jag ligger och tänker så lätta och flyktiga tankar nu, när jag aldrig gjort det förr.


Ungefär:
Kommer hem senare än morgontidningen bara för att finna en sömndrucken, inte ens nyvaken, stad. Kryper ner i sängen lagom till snoozningar och förbannande suckar. Sover till frukostfilen.
Sedan ett ryck och en vakenhet full av seghet. Ben som inte bär och en eftermiddagstrött stad.
En eftermiddagstrött jag.
Vaknar lagom till natten.

Och paradoxalt nog känner jag mig mer rätvänd än på länge, trots ett felvänt dygn och ett upp-och-ner-vänt veckoschema.

Men sådant tänker jag knappt alls på. Tänker knappt alls.

Och i den sjätte månaden tog hon chansen

Det var ett tag sedan det hände något här. Navelskådning, grubblerier och nattfunderingar har legat lite åt sidan. Livet kom visst lite i vägen.

På 30 kvadrat med konstig dygnsrytm och dagar med höjdpunkter en timme och fyrtiofem minuter långa hinns det helt enkelt inte med.

Men som det heter, allt har sin tid.
Tiden just nu? För en gångs skulle är det inte jag som äger den.

När allt får vara som det är

Tänker lite på vad jag skrev i går. Om kärlek som inte finns.
Slår på på den Ultimata myslistan, som jag sällan spelar när någon annan är i närheten (om jag inte är full) men som passar perfekt när klockan är 06.22 och jag inte kan sova.
Får den där odefinierbara känslan som bara kan smyga sig på när det är natt eller gryning och som jag förknippar med Huset vid Havet.
Tänker att det är ganska fint det här, och att allt inte behöver finnas och vara äkta jämt.

Diskuterade lycka i dag, om att vi kräver för mycket, alltid strävar högre. Att vi har det för bra. Inte nöjer oss.
Vet inte riktigt om jag är sådan. Tycker att jag är bra på lycka. Bra på att se det fina med tillvaron. Strävar alltid uppåt, jovisst, men är duktig på känslor. Svenskt återhållsam, så klart, men samtidigt sprudlande – inuti.

Trivas. Njuta.
Och återigen: Rätt, just nu.
Nog räcker det bra långt.

Mer konkret? Ja, nog har jag blivit det.