Sprang aldrig, varken bort eller hem. Stannade och väntade i stället, utan att veta att jag faktiskt letat från första början.
Från första värdelösa fyllekyssen, som jag inte ens kommer ihåg.
Delade aldrig ut några nycklar, du hittade in ändå. Som den dröm jag alltid haft, som den utopi jag aldrig trodde på.
Jag vill hitta någon som öppnar mig med nycklar jag inte själv delat ut.
Och det blir djupare, bredare, vidare. Med fötterna så långt ifrån marken gör det ont att falla. Men nu kan jag faktiskt vänta
ett liv, en stad, en dröm.
För jag sprang aldrig, varken bort eller hem.
torsdag 12 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar