Rastlöshet som sitter så djup rotad, att en enda kväll av ett ingenting, blir outhärdligt. Kanske är det mina minnen som äntligen börjar spöka. Eller så är det hösten och kylan som gör att skriken hörs så mycket tydligare.
Det kan ha och göra med att jag för första gången sedan den 24 februari 2008 kan skriva igen. Jag inser att jag är på väg framåt – och det skrämmer mig...
...För varje morgon har varit svår att möta, när jag vet att du varken är vaken eller sover längre. Allt har tillägnats dig, även om jag gjort mitt bästa för att verka hård.
Och det är inte konstigt att jag vill sluta tänka, när varje steg jag tar är ett steg på väg bort från dig.
På väg. På drift.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar