Flyktighet i all dess enkelhet

Lever ett sällsamt dubelliv med jobb å ena sidan och ledighet å andra sidan. Sover på konstiga tidpunkter, blir till en degklump om dagen och ett energimonster om natten. Har spring i benen, som just nu inte bär mig någonstans.

Kliver åt sidan och förundras över hur bra allt kan vara, i sin enkelhet. Hur mycket en vårsol kan få mig att glömma. Och hur konstigt det är att jag ligger och tänker så lätta och flyktiga tankar nu, när jag aldrig gjort det förr.


Ungefär:
Kommer hem senare än morgontidningen bara för att finna en sömndrucken, inte ens nyvaken, stad. Kryper ner i sängen lagom till snoozningar och förbannande suckar. Sover till frukostfilen.
Sedan ett ryck och en vakenhet full av seghet. Ben som inte bär och en eftermiddagstrött stad.
En eftermiddagstrött jag.
Vaknar lagom till natten.

Och paradoxalt nog känner jag mig mer rätvänd än på länge, trots ett felvänt dygn och ett upp-och-ner-vänt veckoschema.

Men sådant tänker jag knappt alls på. Tänker knappt alls.

Och i den sjätte månaden tog hon chansen

Det var ett tag sedan det hände något här. Navelskådning, grubblerier och nattfunderingar har legat lite åt sidan. Livet kom visst lite i vägen.

På 30 kvadrat med konstig dygnsrytm och dagar med höjdpunkter en timme och fyrtiofem minuter långa hinns det helt enkelt inte med.

Men som det heter, allt har sin tid.
Tiden just nu? För en gångs skulle är det inte jag som äger den.