Projekt komma-i-form

Slutkörd, utmattad, benen värker, lungorna skriker. Nedanför en backe, oändlig, stannar vi upp.
– Nu springer ni uppför den här backen allt ni har, så kan vi gå en bit sen, säger HON.
Jag och Hella kollar på varandra. Nickar. Bestämmer oss.
Sedan springer vi. Allt vi har. Vilket kanske inte är så mycket. Men ändå.
Väl uppe på krönet känner jag hur döden är nära. Hur världen blir suddig, diffus. Ser på Hella. Vi flåsar inte längre, nu är det andetag som om vi höll på att drunkna som gäller. En enda tanke håller mig uppe: nu får jag vila lite. Nu får jag äntligen vila.
– Jag skojade bara. Nu springer vi igen, säger HON.

HON är född till att bli diktator.
I morgon blir det samma runda igen.

En kärlekssaga

Fem år sedan, Li 15 år:
"Ristar in namnet med sylvassa naglar
och hjärtat blöder en stund.
Men det gör inte mer ont nu än då. "

Fyra år sedan, Li 16 år:
"Och ensamheten känns bra, känns nödvändigt.
Självvald som den är.
Att ligga ensam i en säng med plats för två
och bara tänka igenom
allt jag inte haft tid att tänka på,
det känns skönt. "

Tre år sedan, Li 17 år:
"Men att jag fortfarande skrattar, att jag skrattar, visst är det en vinst?
För jag kunde vakna upp och le, le mot världen.
Le mot dig. Fast utan skrattgropar."

Två år sedan, Li 18 år:
"Hur kan människor lyckas med att frysa ihjäl när solen bara ligger 8 minuter bort?
Är det för att ljuset inte når ända fram eller är det helt enkelt hjärtat som ger upp?"

Ett år sedan, Li 19 år:
"En lite ostämd gitarr. En massa skratt och glada människor.
Och vi dansade sönder den kvällen.
Du höll min hand lite extra hårt men det var inget jag tänkte på då.
Din blick blev lite för sorgsen när vi sa hejdå och jag visste inte då att det var den sista gången jag fick lägga min hand på ditt bröst. Sista gången jag fick se dig le och skratta."


Nu, Li 20 år:
Får det fan vara nog. Sagan blev skräckfilm. Jag har gått vidare.

En liten kärleksförklaring. Bara sådär.

Tittade igenom bilderna från Gotland, slängde upp de bästa på facebook och somnade. Sedan vaknade jag, kollade igenom bilderna igen och upptäckte jag att jag helt missat en kanonbild.
Ni fotografer har det verkligen inte lätt.

Att välja bilder är som att.... välja pratminus? Välja rubrik? Okej, jag har det väl inte alltför lätt jag heller. Men ändå. Kolla på bilden!

















BM:are på väg till Gotland. Och så en ensam journalist.

AAAAAAAAAAAAAAAHHHH! Känner mig sjukt kreativ. Sitter med InDesign och gör något jättesnyggt. Så. Jävla. Kul.
Och det bästa är det här är fan mitt jobb.
YES!

Sorry b-uppsatsen men du kan dra!

Mer levande än död, eller Ensam journalist

Nu är det gjort. Min första studentresa. Mycket o-journalistiskt.
Det var ungefär som jag hade trott, att människor i overall inte är likadana allihop. Att det faktiskt finns guldkorn även där.

Mina sinnen har öppnats på mer än ett sätt denna helg, och jag börjar faktiskt förstå fördelarna med att gå utanför j-huset. Intet ont om j-huset och dess folk, men variationen kändes bra.

Nej, det blir mest svammel det här. Hemresan var lång och blev ännu längre när det visade sig att det hade varit inbrott i bilen.
Skämten har legat på en konstant lägstanivå och det enda jag hör i mitt huvud är "DKV, DKV". Idioter.

Nästa helg blir det fancy gala a la Kristin Hörnfeldts tak. För att kompensera liksom.


I morgon: Bilder och reflektioner
Nu: Sova

Dagens lektion: Konsten att bli vän med en häst

Borstar är ett perfekt kli-redskap för en häst.

Foto: Kristin Hörnfeldt

Att umgås med hästar är bland det bästa jag vet, just för att förhållandet är så enkelt.
För att det överhuvudtaget ska kunna vara möjligt så måste jag vara ledaren, jag måste ta kommandot hela tiden. Vissa tycker att det är grymt, att de vill se sin häst som sin vän, som de ska vara jämlik.

Men här är en sanning: hästar fungerar inte så. Någon ska vara flockledare, vara ranghög och är det inte du... Ja då får du stå ut med att din häst styr dig. Jag väger 55 kg. En normalstor häst ca 500 kg till. Att låta hästen ta kommandot är farligt, dumt, ohälsosamt.

Och visst kan man vara vänner ändå, men på hästens villkor. Hanna vet att jag bestämmer, ser mig som en ledare, någon som gör henne trygg.
Och där har vi vänskapen. Kliar jag henne, kliar hon tillbaka, men använder bara läpparna. Hon älskar att bli borstad på mulen. Kliad på knäna. Efter en ridtur är det bästa hon vet att lägga huvudet i min famn.
Allt det här skulle hon aldrig kunna göra om hon inte var lugn och avslappnad, om hon inte såg mig som en ledare.

Vänskap på människovis är det inte. Och ibland blir jag helt galen när hon inte vill lyssna på mig. Men jäklar vad häftigt det känns att få förtroende av någon som väger ett halvt ton mer än mig själv!

Dagens avstånd: Sundsvall – Stockholm

Det här med att ha ett distansförhållande tär verkligen. Nu tycker jag i och för sig att vi klarar det ganska bra, men en del dagar är det så svårt.

Som i dag: När Jolly är lite måndags-nedstämd (Skulle jag också varit om jag hamnade på SvD:s näringslivsbilaga!) och jag trött som en gnu efter bilage-jobb hela dagen. Då hade det varit skönt att kunna krypa ner framför soffan tillsammans, se på Familjen Bonnier och skratta åt att Daniels mamma pratar precis som Daniel.

Men nej. I stället: telefonsamtal som gör att jag bara saknar mer. Frustration. Och en stor jävla suck.

Så skönt att vara nedstämd utan att vara nedstämd

Ligga i soffan nedbäddad under täcke med melankolisk musik på repeat. Känner mig som tonåring igen!

Apropå gårdagen: Li, gå aldrig ut på krogen utan glasögon eller linser. Det lägger inte alls på en extra promille. Kisa och se fel är INTE coolt.

Mitt erkännande: På väg ut ur ett missbruk

1: Försöka vara söt 2: Ljus hårbotten
3: Missar att peka på håret 4: Mörkmörk lugg

Jag har haft ett allvarligt beroende under en lång tid. Ett bruk som gick över till missbruk, som jag sedan har försökt ta mig ur.
Men, varje gång jag har varit på väg, så har jag ändrat mig. För jag mår så dåligt utan min drog. Jag får panik. Och springer i väg till frisören. För att färga håret ännu en gång.

Men nu, nu är det slut med det. Jag ska sluta. Ingen färgning ska komma i närheten av mitt hår på länge, länge.
Just nu går jag på avfärgning. Min naturliga hårfärg är ännu inte nådd, men jag är på god väg. Nu gäller det bara att kämpa och hålla tummarna för slippa återfall...

Bildbevis (till förra inlägget)

Foto: Krill, Linda, Jolly

När inget är fel, nu är allt så rätt

Söndag kväll efter en perfekt helg. Våren är officiell och värmen i sommar-nivå. Min hud luktar sol, är inte längre genomskinligt vit. Hela jag börjar ta färg.

Poolparty, bakishäng, uteserveringar och takgrillning. Fina vänner, nya bekantskaper. Allt har klaffat, allt klaffar, allt kommer att klaffa.

Någonstans gäller det att nöja sig, jag har lärt mig det nu. Visst ska stjärnorna nås, men när allt är bra, varför sikta högre? Därför predikar jag nu om helgens perfektion, därför känner jag ingen söndagsångest, därför ler jag nu.

Stjärnorna finns kvar, himlen finns kvar, allt finns nog kvar – några dagar till.
Tack.