En kärlekssaga

Fem år sedan, Li 15 år:
"Ristar in namnet med sylvassa naglar
och hjärtat blöder en stund.
Men det gör inte mer ont nu än då. "

Fyra år sedan, Li 16 år:
"Och ensamheten känns bra, känns nödvändigt.
Självvald som den är.
Att ligga ensam i en säng med plats för två
och bara tänka igenom
allt jag inte haft tid att tänka på,
det känns skönt. "

Tre år sedan, Li 17 år:
"Men att jag fortfarande skrattar, att jag skrattar, visst är det en vinst?
För jag kunde vakna upp och le, le mot världen.
Le mot dig. Fast utan skrattgropar."

Två år sedan, Li 18 år:
"Hur kan människor lyckas med att frysa ihjäl när solen bara ligger 8 minuter bort?
Är det för att ljuset inte når ända fram eller är det helt enkelt hjärtat som ger upp?"

Ett år sedan, Li 19 år:
"En lite ostämd gitarr. En massa skratt och glada människor.
Och vi dansade sönder den kvällen.
Du höll min hand lite extra hårt men det var inget jag tänkte på då.
Din blick blev lite för sorgsen när vi sa hejdå och jag visste inte då att det var den sista gången jag fick lägga min hand på ditt bröst. Sista gången jag fick se dig le och skratta."


Nu, Li 20 år:
Får det fan vara nog. Sagan blev skräckfilm. Jag har gått vidare.