Vi har lurat en värld (som har lurat oss nu)

Som alltid när jag är på väg bort vill jag göra ett avslut. Delar in mig och mitt liv i kapitel. Hackar upp allt i mindre delar. För att få överblick, intalar jag mig själv. Som om jag vore en dåligt skriven roman. Vill alltid se tillbaka på mitt liv i perioder.

Det här avslutet får mig osökt att tänka bakåt. Tänka på staden jag lämnar. Gatorna jag kallar mina. Bergen med deras övervakande sken. Och asfalten man inte alls tänker på, men som är alldeles för hård när man faller från sju våningar upp. Till och med för en asfaltsläggare...
... Men jag kommer alltid att minnas... Ju. Eller?

Jag glömmer ju ansikten så lätt! Kvar finns bara konturer. Som jag håller fast vid det suddiga, diffusa! Fyller hålen med fina saker, vackra minnen, goda tankar. Låter dem inte vara just hål.

Raderar, förstör – förbättrar. Slipar kanterna precis som jag vill, leker med orden och tankarna, får dem att gå ihop med verkligheten. Bara för att slippa möta mörkret.

Men visst. Min värld, mina regler.
Mitt liv, mina konstigt indelade kapitel.
Och mitt spel – långt ifrån slut.

Inget kvar att spela för

Kanske dags att göra en djupdykning. Reda ut sörjan – en gång för alla. Trots att det är så lockande att bara fortsätta låtsas att jag inte bryr, inte bryr mig alls.

En lejonarm tillräckligt lång för att den ska kunna omfamna hela mig.
Och en superhjälte från under marken jag inte vill annat än lyssna på.
Frågan är: hur länge orkar jag?
Svaret: så länge det behövs.

Sörja, ja.
Konkret? Inte ett dugg.
Ärligt? Omöjligt.

(För nu har jag upprepat lögnen så många gånger att den känns som sanning. Medan sanningen är så absurd att den känns som lögn. )

Tillvaro, närvaro – samvaro

Mer konkret alltså. Mindre abstrakt. Jag som alltid vill vara hemlig.

Så: Fredagskväll med fint sällskap, lagom mycket vin och alldeles för mycket onyttigheter.
Kanske räcker det.
(Eller så kan jag förklara bekräftelsen i "Jag saknar dig lite". Dilemmat i att analysera mig själv. Svårigheten i att förstå, och min oförmögenhet att släppa kontrollen (jag skulle ju!). Men det gör jag inte.)

Nej, det konkreta fungerar inte för mig. Då tycker jag bättre om att detta:
"Tillvaro. Det är ett av mina favoritord kom jag nyss på."

När någon spontant börjar diskutera favoritord med mig, ptjah – behöver jag säga mer?
Jag kallar det en lyckad fredagskväll.

Färglösa färger

Förfärligt vad osammanhängande jag blivit.
När inte ens jag förstår vad jag skrivit, då har det nog gått lite för långt.
Dags att ta ner det på en (mer) konkret nivå.

Ord, alltså. Jag har en otrolig ord-fetish. Letar alltid efter fascinerande beskrivningar och originella meningsbyggnader.
Hittar – och förälskar mig i orden, och personen bakom också för den delen. Sådana förälskelser är flyktiga, och i de flesta fall dumdristiga. Men ändå ganska oskyldiga.

Att bara skriva saker rakt upp och ner – jag kan inte förstå det, har aldrig gjort. Finner människorna bakom dessa meningslösheter lika menlösa som deras ord. Vilket säkert är fel.
Nyårslöfte nummer två: vidga mina vyer lite. Inse att vissa människor fascineras av ord, som jag, och andra bara ser dem som ett sätt att kommunicera. Inse att dessa andra inte är sämre människor för det.

Nyårslöfte nummer ett? Inte äta kött. Löjligt enkelt.

Brus eller Bruce

Ett ord som kan sammanfatta allt: testbild.

En testbild finns ju där för att man ska kunna ställa in tv:n, i väntan på att ett program ska börja sändas. En relik från det förflutna då man var tvungen att vrida på rattar och sitta blickstilla i soffan för att undvika onödigt brus.
Sedan slog det aldrig fel: så fort det där programmet man längtat efter kom blev det snöstorm och bilden var väck. Fastän man kollat testbilden timmar i förväg. Ja, jag har faktiskt levt på en sådan tid, med en teknikkonservativ mor undrar jag ibland om jag är sisådär en tjugo år äldre än vad jag egentligen är.

I alla fall: testbilden ska man alltså inte se på. Den bara finns där, och i dag har den faktiskt ingen mening alls. Att fastna vid den är idiotiskt, meningslöst. Och det visste jag ju från första början...
... ändå stannade jag där ett tag. Bara för att det på något vis var så vackert. Perfektion i dess mest kaotiska form. Ett lugn när allting annat gick sönder.

Men att stanna kvar? Nej, det hade jag aldrig klarat.
Förresten tycker jag inte ens om att se på tv.

Med mig själv som gud

Är tvärtom mig själv och låter meningarna och orden vara oskrivna. Försöker prata i stället, med den där rösten som alltid blir så konstig när jag står nära kanten.
Vässar min ord och handlingar. Gör mig hård.
Erkänner aldrig att jag nog dör en smula, eller åtminstone slutar andas för ett tag.

Något, eller snarare några, drar mig – åt olika håll.
Mot det enkla och fula, som blir vackert bara för att jag har sådana ögon som kan se konsten i det tafatta. Det gängliga.
Mot det svåra, vackra, som är för dåligt för mig. Och för ouppnåeligt för att mitt hjärta ska sluta längta.

Känsloyttringar, kärleksförklaringar – jag verkar ha glömt dem alla. Tillåter inget förutom iskylan. Accepterar den (som jag skrev då, när jag bara visste att jag var på väg men inte åt vilket håll) och förlikar mig med tanken att förlora.

Som sagt: jag är tvärtom mig själv...

...Sedan läser jag mig själv, läser det som är jag och inser (som alltid) att jag alltid har svaren på frågorna jag ställer. Att, när jag väl insett vad frågan är, redan formulerat svaret – antingen i mitt huvud, eller tidigare i mitt liv. I det här fallet det senare alternativet:

"Utan att jag själv har märkt det så har jag gått och blivit vass.
Människor skär sig på min hud och själv undrar jag bara
varför ingen tycks stå ut i min närhet längre.
Jag har slipat mina knivar, skarpa är mina ord och handlingar.
Någonstans glömde jag bort att mjukheten kan vara lika övertygande."