Med mig själv som gud

Är tvärtom mig själv och låter meningarna och orden vara oskrivna. Försöker prata i stället, med den där rösten som alltid blir så konstig när jag står nära kanten.
Vässar min ord och handlingar. Gör mig hård.
Erkänner aldrig att jag nog dör en smula, eller åtminstone slutar andas för ett tag.

Något, eller snarare några, drar mig – åt olika håll.
Mot det enkla och fula, som blir vackert bara för att jag har sådana ögon som kan se konsten i det tafatta. Det gängliga.
Mot det svåra, vackra, som är för dåligt för mig. Och för ouppnåeligt för att mitt hjärta ska sluta längta.

Känsloyttringar, kärleksförklaringar – jag verkar ha glömt dem alla. Tillåter inget förutom iskylan. Accepterar den (som jag skrev då, när jag bara visste att jag var på väg men inte åt vilket håll) och förlikar mig med tanken att förlora.

Som sagt: jag är tvärtom mig själv...

...Sedan läser jag mig själv, läser det som är jag och inser (som alltid) att jag alltid har svaren på frågorna jag ställer. Att, när jag väl insett vad frågan är, redan formulerat svaret – antingen i mitt huvud, eller tidigare i mitt liv. I det här fallet det senare alternativet:

"Utan att jag själv har märkt det så har jag gått och blivit vass.
Människor skär sig på min hud och själv undrar jag bara
varför ingen tycks stå ut i min närhet längre.
Jag har slipat mina knivar, skarpa är mina ord och handlingar.
Någonstans glömde jag bort att mjukheten kan vara lika övertygande."