Som alltid när jag är på väg bort vill jag göra ett avslut. Delar in mig och mitt liv i kapitel. Hackar upp allt i mindre delar. För att få överblick, intalar jag mig själv. Som om jag vore en dåligt skriven roman. Vill alltid se tillbaka på mitt liv i perioder.
Det här avslutet får mig osökt att tänka bakåt. Tänka på staden jag lämnar. Gatorna jag kallar mina. Bergen med deras övervakande sken. Och asfalten man inte alls tänker på, men som är alldeles för hård när man faller från sju våningar upp. Till och med för en asfaltsläggare...
... Men jag kommer alltid att minnas... Ju. Eller?
Jag glömmer ju ansikten så lätt! Kvar finns bara konturer. Som jag håller fast vid det suddiga, diffusa! Fyller hålen med fina saker, vackra minnen, goda tankar. Låter dem inte vara just hål.
Raderar, förstör – förbättrar. Slipar kanterna precis som jag vill, leker med orden och tankarna, får dem att gå ihop med verkligheten. Bara för att slippa möta mörkret.
Men visst. Min värld, mina regler.
Mitt liv, mina konstigt indelade kapitel.
Och mitt spel – långt ifrån slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
ilikeilove
Din uttrycksförmåga är helt fantastisk!
Bull, hur länge blir du i estockholmo? Länge?
Silver: Skrev en kommentar på din blogg, men det är tydligen "restricted". Känns som du var inne på lite samma ämne där.
LvB: Hade ingen aning om att min blogg var restricted :o
Tror du har rätt, vi är nog lite inne på samma linje
Hej Li, jag kikar in lite här om du inte misstycker! //Martin
Skicka en kommentar