Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

Pudersnögalopp, utan stopp

Så kom kylan och snön, och det slår mig:
hur fort vi människor glömmer.
För jo, det var så här kallt förra året och vi fick skotta precis lika mycket snö.

Själv blir jag barnsligt glad, inte över kylan men av snön. Pudersnögalopp där jag släpper tyglarna helt och låter Hanna bestämma farten. Och visst sitter travargenerna där de ska, för det går fort, så fort att ögonen tåras, blir till is på mina kinder. Tappar känseln i tårna, i fingrarna, men det gör inget, för så snabba som vi är nu kan ändå inget ont hinna ikapp.
Ja, det är skönt att släppa kontrollen ibland. Låta en nordsvensk urhäst göra det hon är bäst på: att springa och vara fri.

Kanske är det dags att lära sig släppa på den där kontrollen på andra ställen också. Låta fågeln flyga och komma tillbaka, och allt det där som verkar så logiskt när jag ser det skrivet, men blir så svårt när jag möter det med mina egna ögon.

Kanske är det dags att lägga sitt liv i någon annans händer, åtminstone ibland. Kanske är det dags att börja lita på människor – igen.

Ensam tanke i en rymd av frågor

Vilja ge allt och få allt. Inte spara på någonting.
Sikta och träffa, lika pricksäker nu som då.

Inse att vinsten inte är att hålla stjärnan i sin hand,
utan att se den gnistra på himlen bland alla andra.

...hur sätter man tillbaka en stjärna?

I ett hus på en ö

Allt började med de blodröda väggarna. Fyra lager färg krävdes för att få den perfekta nyansen och än i dag har jag kvar ett par slitna byxor med färgstänk på.
Så småningom kom de där väggarna att betyda allt för mig. Så mycket de fick höra och stå ut med. Jag grät och skrek men väggarna förblev tysta. Berättade inte för någon. Som en tyst överenskommelse mellan två ting. Det var en fin tid.

Sedan gick allt så fort. Mitt hjärta blev blodrött, det också. Och så kom den där natten då ena väggen fylldes med rivmärken. Den intorkade färgen satt kvar länge under mina naglar. Kan fortfarande känna den klibba. Någonstans där började det gå utför.

Hur det slutade?
Jag flydde, flyttade och återvände aldrig.
Ser tillbaka med gråt och skratt på samma gång.
Förvarar byxorna med färgstänk på längst in i garderoben.

Öppna eller stänga

Konsten att förvandla en lördagsmorgon till en söndagsmorgon och sedan tillbaka till lördag igen. Lycka över nuet och ångest över framtiden, allt på samma gång.

Jag går tillbaka och läser de inlägg jag valt att behålla här.
Finner dem tämligen harmlösa.
Ser hur jag gått från att vara ingen särskild, till alldeles vanlig, till mig själv och slutligen till att öppna mitt hjärta. Kanske är det dags att stänga nu.
Som Krill sa: "Det känns som att jag tjuvläser när jag är inne på din blogg."

Och ja, snön har kommit.
I stan försvann den ganska fort, men ute i stallet låg den kvar. Skogen är upplyst nu och jag och Hanna passade på att ta en alldeles för snabb galopp på en alldeles för hal stig. Eller så var det så att hon stack med mig.
Förlösande, hur som helst.

Och ännu mer ja, han är här nu.
Sju minuter bort.
Vad i helvete gör jag här, då?

Att hålla andan och räkna sekunderna

Kylan är här nu.
Just nu är jag 200% med heltidsjobb och skola. Inte konstigt att jag kraschar när jag väl kommer hem, inte konstigt att mina stora tankar ser så små ut när jag väl skriver ner dem.

Snart kommer snötäcket och lägger sig, bäddar in staden och mig.
Jag vet att tankarna blir så mycket starkare då, att orden börjar gnistra då, de också.

Därför tar jag lite paus nu. Och kommer tillbaka sen, när den där sagolika tystnaden, som bara existerar precis efter ett mycket kraftigt snöfall, är här. För ja, jag kan bara skrika i tystnaden. Bara springa i stillhet. Kontraster är det som skapar magi.

Tills dess slår jag på elementen och väntar på honom.