Ibland håller till och med världen andan

Jag älskar när nätterna används till annat än sömn.
När mörkret delar sig och staden börjar prata, utan motorljud och vardagsstress.
Nätterna blir mina och jag omfamnar dem, ser på mörkret och förstår: där finns allt.

Jag tycker om att höra andetagen av tusen sovande människor, blir fridfull av att pulsen är så låg, drömmarna så mjuka. Själv är jag vaken, övervakande.

Tycker om lugnet som äntligen har kommit, inte en dag för sent.

Frihet är bara ett annat ord för ensamhet

Jag viskar nu, blundar, andas tungt med hög puls.
Vaknar sjöblöt men vill bara närmre, bli varmare, koka.
Fingertoppar som känner allt.

Du sover nästan, med trygga armar och fladdrande tankar.
Letar yrvaket efter samma sak som jag, ler men förlöjligar inte.
Låter mig komma nära.

Kanske springer jag snart, rusar bort eller hem. Kanske stannar jag och upptäcker precis det jag behöver. Stannar, och hittar mig själv.
Längtar inte, saknar inte, men känner kylan när du går. Trasslar in mig i din lukt och sover oroligt resten av morgonen.

En dåre & ett geni

Alla kan höra de ord du säger,
alla kan läsa det bokstäver du skrivit ner.
Men få kan höra hur ditt hjärtas skrik överröstar din röst,
och få kan läsa de ord du skrivit ner men sen suddat bort

Allt digitalt blir så banalt

Du kommer närmre och jag tar på dig, nej förresten, bara nästan.
Rör din luft och låtsas att det räcker. Sträcker inte ut handen men gör allt för att se vart dina fingrar är.
Nedslitna naglar mot välmatchade jeans och jag undrar om du minns, om jag minns, och om drömmar är mer sanna än så här.

Skickar signaler men ursäktar mig i efterhand, lägger till en fånig smiley efter varje mening, som för att skrika “jag är stark, aldrig seriös, klarar allt”.
Öppnar och stänger samma dörr gång på gång och låter dig se, utforska, väntar på att du ska plocka bort allt jag kastar.

Sedan känns kvällen plötsligt så meningslös, bara för att jag vant mig vid, ja, till och med längtat efter, att spela ett spel jag inte ens tycker om. Har förberett ord och hela meningar, men telefonen ligger där, tyst, stilla.
Undrar vad som är verklighet, vad som varit sant, vad som bara finns i mig och vart du är nu. Vill inte veta.

För när du kommer öppnar jag samma dörr igen, orkar inte säga nej när ensamheten dunkar mellan varje vägg.
Så sitter jag där igen. Sträcker nästan ut handen. Känner luftdragen.

Och telefonen är tyst. Men jag har en smiley beredd i fickan.

Hur smutsen blev vacker igen

Rastlöshet som sitter så djup rotad, att en enda kväll av ett ingenting, blir outhärdligt. Kanske är det mina minnen som äntligen börjar spöka. Eller så är det hösten och kylan som gör att skriken hörs så mycket tydligare.

Det kan ha och göra med att jag för första gången sedan den 24 februari 2008 kan skriva igen. Jag inser att jag är på väg framåt – och det skrämmer mig...

...För varje morgon har varit svår att möta, när jag vet att du varken är vaken eller sover längre. Allt har tillägnats dig, även om jag gjort mitt bästa för att verka hård.
Och det är inte konstigt att jag vill sluta tänka, när varje steg jag tar är ett steg på väg bort från dig.

På väg. På drift.

Björnarna går i idé, och jag glömmer att frysa

Cyklar hem genom staden och inser att jag älskar,
älskar alla dimmiga gatlyktor och ödsliga vägar.
Och det är
very loud

Med musiken som tröst behövs inga röster, ingen rörelse,
förutom jag. Framåt, bortåt, hemåt.
little by little

Nöjer mig med det lilla, som känns så litet,
bara för att jag sett det stora.
Ja, just i natt – det lilla gör inget.
Tomt och kallt är vackrare fulländad värme.
you gonna hear me cry

Det planlösa är borta för plötsligt lever jag i tiden då allt händer,
och alla viktiga frågor får svar och blir ihågkommna.
why

Hemma öppnar jag balkongdörren för helt plötsligt
känns tända ljus och elementvärme så fel.
Den fuktigt kalla nattluften ger mig allt jag vill ha.
very loud

Orkar aldrig vänta på stjärnfallen

Nu är veckorna innan snö och skogarna är mörka.
Vi gav oss ut på en kvällstur, jag och Hanna, och jag var hennes lugn och hon mina ögon.
Känner mig hel då, när vi delar på våra sinnen.

Sedan hem till tända ljus och tjocksockar och en tillfredsställelse som jag sällan har tid att känna.

Men det är bra så.
Det ska vara så.

Berätta en saga jag måste tro på

Om att ibland, för en gångs skull, sluta springa. Våga stanna och ge sig ut på stan för att mötas av den första frosten, att acceptera den, och kanske rentav längta efter att få bygga snögubbar...
... när allt jag vill är värme och sol.

Och att sedan springa i en sådan takt att jag fortfarande kan se vägen. Möta skogarna med all snårighet och se löven falla från träden...
... utan att vilja sätta tillbaka dem.

Att sluta längta när vissa saker faktiskt inte går att påverka. Och att sluta påverka, fastän jag skulle kunna.

Att våga skrika på ett sätt, som gör att folk verkligen lyssnar,
och att våga lyssna på ett sätt, som gör att till och med hjärtat förstår.

Fortsätter tjata på som den hästnörd jag är

Mitt i all stress och alla världsomvändande saker finns det en sak som får mig lugn. Som får mig att sakta ner och bara vara. Hanna.

Hon är det största hindret mellan mig och en flytt till Stockholm. Jag vet faktiskt inte om jag klarar att vara utan henne, att vara utan hästar. De har ju alltid funnits där.

Disa, den tjuriga lilla shettisen som lärde mig att ramla av.
Jeba, den underbara welshen som gjorde att jag vågade mig ut på tävlingsbanorna.
Boomerang, den första stora hästen jag red, och som gjorde mig till dressyrnörd.

Jag älskar hästarnas raka sätt, jag älskar att jag kan deras språk och att allt är så okomplicerat.

Kicken efter ett riktigt bra ridpass går inte att mäta med något annat.
Friheten när man dundrar fram i fyrsprång på en leråker går inte att hitta någon annanstans.
Och kärleken när hästen lägger huvudet i ens famn och vill bli kliad, den är total.

Går det att ha häst i Stockholm?!

Berätta en saga jag kan tro på

Ett enda ord, och allting rasade. Spralligheten, glädjen, nyfikenheten, lyckan. Allt.
Jag kastar mig verkligen ut, snabbt och skoningslöst tar jag mig framåt. Kan aldrig förstå människor på botten, fnyser nonchalant och säger "gå vidare", "tänk positivt".
För det är ju sån jag är.

Men så kom alltså det där enda ordet. Och helt plötsligt, för några få minuter, kan jag förstå hur fruktansvärt ont det faktiskt kan göra.
Hur hopplöst saknaden biter tag, för det är ju ingen idé.
När den stora längtan väl kommer är jag redan i en ny värld.

Vilka minnen! Vilka fantastiskt underbara minnen!
Och vilken fasansfull sorg, när jag inser – aldrig mer. Aldrig någonsin, igen.
Jag gråter aldrig, men nu smakar faktiskt världen lite salt.

Norrbottenslängtan.