Mitt i all stress och alla världsomvändande saker finns det en sak som får mig lugn. Som får mig att sakta ner och bara vara. Hanna.
Hon är det största hindret mellan mig och en flytt till Stockholm. Jag vet faktiskt inte om jag klarar att vara utan henne, att vara utan hästar. De har ju alltid funnits där.
Disa, den tjuriga lilla shettisen som lärde mig att ramla av.
Jeba, den underbara welshen som gjorde att jag vågade mig ut på tävlingsbanorna.
Boomerang, den första stora hästen jag red, och som gjorde mig till dressyrnörd.
Jag älskar hästarnas raka sätt, jag älskar att jag kan deras språk och att allt är så okomplicerat.
Kicken efter ett riktigt bra ridpass går inte att mäta med något annat.
Friheten när man dundrar fram i fyrsprång på en leråker går inte att hitta någon annanstans.
Och kärleken när hästen lägger huvudet i ens famn och vill bli kliad, den är total.
Går det att ha häst i Stockholm?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar