Allt digitalt blir så banalt

Du kommer närmre och jag tar på dig, nej förresten, bara nästan.
Rör din luft och låtsas att det räcker. Sträcker inte ut handen men gör allt för att se vart dina fingrar är.
Nedslitna naglar mot välmatchade jeans och jag undrar om du minns, om jag minns, och om drömmar är mer sanna än så här.

Skickar signaler men ursäktar mig i efterhand, lägger till en fånig smiley efter varje mening, som för att skrika “jag är stark, aldrig seriös, klarar allt”.
Öppnar och stänger samma dörr gång på gång och låter dig se, utforska, väntar på att du ska plocka bort allt jag kastar.

Sedan känns kvällen plötsligt så meningslös, bara för att jag vant mig vid, ja, till och med längtat efter, att spela ett spel jag inte ens tycker om. Har förberett ord och hela meningar, men telefonen ligger där, tyst, stilla.
Undrar vad som är verklighet, vad som varit sant, vad som bara finns i mig och vart du är nu. Vill inte veta.

För när du kommer öppnar jag samma dörr igen, orkar inte säga nej när ensamheten dunkar mellan varje vägg.
Så sitter jag där igen. Sträcker nästan ut handen. Känner luftdragen.

Och telefonen är tyst. Men jag har en smiley beredd i fickan.