Berätta en saga jag kan tro på

Ett enda ord, och allting rasade. Spralligheten, glädjen, nyfikenheten, lyckan. Allt.
Jag kastar mig verkligen ut, snabbt och skoningslöst tar jag mig framåt. Kan aldrig förstå människor på botten, fnyser nonchalant och säger "gå vidare", "tänk positivt".
För det är ju sån jag är.

Men så kom alltså det där enda ordet. Och helt plötsligt, för några få minuter, kan jag förstå hur fruktansvärt ont det faktiskt kan göra.
Hur hopplöst saknaden biter tag, för det är ju ingen idé.
När den stora längtan väl kommer är jag redan i en ny värld.

Vilka minnen! Vilka fantastiskt underbara minnen!
Och vilken fasansfull sorg, när jag inser – aldrig mer. Aldrig någonsin, igen.
Jag gråter aldrig, men nu smakar faktiskt världen lite salt.

Norrbottenslängtan.