fredag 27 november 2009

be|svik|else s. -n -r
1. Att somna i en säng och krama en gosedjurshund du vann på Gröna Lund när du var 10, i stället för att somna med en människa som har världens mjukaste hud, som det känns som en vinst bara att få vara nära, eller som du åtminstone aldrig skulle klara av att förlora.

torsdag 26 november 2009

Även fladdrande årstider lämnar spår

Hösten har varit galen, omtumlande. Vintern borde vara här men dröjer lite. Kanske för att jag ska hinna reflektera.
Eller så behöver inte precis allt som händer ha en mening.

Som alltid när jag tänker: den obefintliga gränsen mellan dårskap och genialitet.

Lyssnar på låtar och vet att alla låtar jag hör nu för alltid kommer att förknippas med dig.
Vet att hela den här hösten, och hela den här vintern, som faktiskt borde vara här snart, kommer att vara du.
Och sådant är farligt, på gränsen till dumdristigt, för jag vet inte nu om det kommer göra ont eller kännas helt underbart – sedan, när jag minns.

Det finns redan så många låtar som gör ont. Har redan så många höstminnen som ger mig andnöd. Så många vintrar jag förknippar med annat än vackra snöbollskrig.

Men jag gör det ända rätta. Och fortsätter testa, fortsätter kasta mig ut.
Lite djupare den här gången, med mycket mer i bagaget men med lättare steg.

Hur jag ska ta mig upp till ytan igen?
Det får bli ett senare problem.

torsdag 19 november 2009

Överraskad av lättjan

Med en blick så genomträngande att till och med jag måste vika undan.
En sönderblekt lugg blir räddningen men jag gömmer mig inte, bara hämtar andan.
Så svårt att tänka när du kan höra varje hjärtslag och andetag.

Jag passar på när sömnen är nära, eftersom ord har en tendens att vara viktigare då.
Lättar på låset, lättar från marken och sliter med mig allt.
Kommer aldrig falla så länge jag håller i mig.

Släpper sedan och inser att det gör detsamma.
Viktiga saker finns kvar – ändå.

torsdag 12 november 2009

Testbilden har aldrig varit så skarp som nu

Sprang aldrig, varken bort eller hem. Stannade och väntade i stället, utan att veta att jag faktiskt letat från första början.
Från första värdelösa fyllekyssen, som jag inte ens kommer ihåg.


Delade aldrig ut några nycklar, du hittade in ändå. Som den dröm jag alltid haft, som den utopi jag aldrig trodde på.
Jag vill hitta någon som öppnar mig med nycklar jag inte själv delat ut.

Och det blir djupare, bredare, vidare. Med fötterna så långt ifrån marken gör det ont att falla. Men nu kan jag faktiskt vänta
ett liv, en stad, en dröm.
För jag sprang aldrig, varken bort eller hem.

måndag 9 november 2009

Här är jag nu

Återupptäcker mig själv, läser mina ord från längesedan och förundras över hur träffsäker jag kan vara. Minns kvällarna och nätterna så tydligt, när jag läser mig själv. Ser hur mycket jag vuxit, och hur långt jag tagit mig.

Då: Jag satte färg på mina ord med mitt eget blod – skrek så högt att jag inte kunde prata på flera dagar. Drogs mot ytterligheterna, pendlade alltid mellan galenskap och genialitet. Det gjorde ont och var underbart, allt på samma gång.
Inte konstigt att jag fick en sådan träningsvärk...

Nuförtiden skriker jag, men lägger mig desto oftare. Orkar inte kämpa, vet att nu inte är rätt tid. Och jag mår bättre, har blivit stabil. Gömmer galenskapen – för det mesta. Vinner lugn, förlorar det geniala.

Och nej, jag vet inget bättre än att analysera mig själv.

fredag 6 november 2009

Stilla som när snö faller














Snön var aggresiv i staden, piskade utanför mitt fönster men försvann snabbt.
Ute på ön var lugn och stillhet, precis som jag minns det, precis som det alltid varit.
Stora flingor och runt gravarna inga steg förutom våra.
Ljuslyktor som vittnade om att vi inte var ensamma om att komma ihåg. Och jag kunde inte se jorden för all snö – men jag förstod ändå. Där var du inte alls.

En halv livstid senare, utan sömn men med ett leénde på läpparna.
Har så många tankar att tänka, men orkar inte, inte nu.
Skakarinte på grund av kyla,
lite av trötthet,
mycket för att jag varit så stark
men mest för det där telefonsamtalet.

Hur många steg kan man ta på en dag?

onsdag 4 november 2009

Hur kan "för alltid" ta slut?

November, men ingen snö.
Tänder ljus till förbannelse, svär över mörkret.
Hinner aldrig se solen.

I morgon är det den 5 november. Min mage vänder sig vid tanken, hjärnan står still, pulsen blir hög.
Förra året "glömde" jag den dagen, i år ska jag vara modigare. Åren innan dess var det ett vackert datum.
Jag ska åka ut till ön, till kyrkogården. Jag ska våga se på jorden och våga inse att det är allt som finns kvar av dig.

Och med tanke på hur ont det gör nu – vet jag att det kommer riva och slita i morgon.

Grattis, älskade Niklas.