Även fladdrande årstider lämnar spår

Hösten har varit galen, omtumlande. Vintern borde vara här men dröjer lite. Kanske för att jag ska hinna reflektera.
Eller så behöver inte precis allt som händer ha en mening.
Som alltid när jag tänker: den obefintliga gränsen mellan dårskap och genialitet.

Lyssnar på låtar och vet att alla låtar jag hör nu för alltid kommer att förknippas med dig.
Vet att hela den här hösten, och hela den här vintern, som faktiskt borde vara här snart, kommer att vara du.
Och sådant är farligt, på gränsen till dumdristigt, för jag vet inte nu om det kommer göra ont eller kännas helt underbart – sedan, när jag minns.

Det finns redan så många låtar som gör ont. Har redan så många höstminnen som ger mig andnöd. Så många vintrar jag förknippar med annat än vackra snöbollskrig.

Men jag gör det ända rätta. Och fortsätter testa, fortsätter kasta mig ut.
Lite djupare den här gången, med mycket mer i bagaget men med lättare steg.

Hur jag ska ta mig upp till ytan igen?
Det får bli ett senare problem.