Återupptäcker mig själv, läser mina ord från längesedan och förundras över hur träffsäker jag kan vara. Minns kvällarna och nätterna så tydligt, när jag läser mig själv. Ser hur mycket jag vuxit, och hur långt jag tagit mig.
Då: Jag satte färg på mina ord med mitt eget blod – skrek så högt att jag inte kunde prata på flera dagar. Drogs mot ytterligheterna, pendlade alltid mellan galenskap och genialitet. Det gjorde ont och var underbart, allt på samma gång.
Inte konstigt att jag fick en sådan träningsvärk...
Nuförtiden skriker jag, men lägger mig desto oftare. Orkar inte kämpa, vet att nu inte är rätt tid. Och jag mår bättre, har blivit stabil. Gömmer galenskapen – för det mesta. Vinner lugn, förlorar det geniala.
Och nej, jag vet inget bättre än att analysera mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar