Snön var aggresiv i staden, piskade utanför mitt fönster men försvann snabbt.
Ute på ön var lugn och stillhet, precis som jag minns det, precis som det alltid varit.
Stora flingor och runt gravarna inga steg förutom våra.
Ljuslyktor som vittnade om att vi inte var ensamma om att komma ihåg. Och jag kunde inte se jorden för all snö – men jag förstod ändå. Där var du inte alls.
En halv livstid senare, utan sömn men med ett leénde på läpparna.
Har så många tankar att tänka, men orkar inte, inte nu.
Skakar – inte på grund av kyla,
lite av trötthet,
mycket för att jag varit så stark
men mest för det där telefonsamtalet.
Hur många steg kan man ta på en dag?
1 kommentar:
Vad modigt av dig att ta steget att åka. Man kan ta många steg, även om man inte tror det.Vad fint att du la in en bild på Niklas viloplats. Jag tänkter på honom också. Varma kramar och sköt om dig!
Skicka en kommentar