Med hjärtat i en avskuren hand

Van vid att vara stark, på gränsen till outhärdlig. Stenhård, konstant.
Krossas inte i onödan – har gott öga för vem och vilka det går att lita på.
Misstar mig aldrig, någonsin.

Men nu. Allt är småsten, är sylvasst med eggen är riktad mot mig.
Som ett hån mot allt som är mitt.

En dröm. En lycka. En önskan och en kamp. Flera månader av missförstånd – jag stod ut.
Men det var aldrig mig det var fel på. Det var aldrig jag som behövde säga förlåt, fast jag gjorde det ändå...

Jag visste det förr; det går aldrig att veta något säkert.
Även den närmsta kan hoppa ut från en balkong och slita med mig i fallet.
Också den ende vet hur man använder en kniv – tydligen.
Nu är blod och järnsmak och för en gångs skull är det jag som blöder.

Så lurad. Så fruktansvärt lurad. Så IN åt helvete lurad.

Det finns inget vardagslunk i min värld

Om att ställa, eller inte ställa frågor.
Att fortsätta utan att tänka, eller sluta när något tar emot.

Jag glömmer så lätt.
Fortsätter framåt i lunkande, eller vansinnig takt – och lämnar.

I bland går jag tillbaka.
Sveper med blicken över saker som inte längre är, som var men som jag glömt lukten utav.

Att komma ihåg. Att minnas. Att våga vara och ta plats.
Satsa allt eller inget och vinna hela världen, eller förlora ett monster.

Bra eller bäst?
Lycka eller glädje?
Jag väljer att leva.

Jag skulle sova, jag gjorde en låt. Sådärba.

I want you to change
how we used to lie
about those silly things
and cry

I want you to stop
use the "I love you"
'cause I think we both know
that isn't true

'Cause who really care about what love is when you feel at home
And who really give a damn about what's home when you're around
And honestly I don't mind if you one day will be gone
But I will be missing you
Missing you

----------------------------------------------

Nej men det var alltså en låttext. En låttext! Tro inget annat. Och det är alltså inte jag som gjort den. Helt i alla fall. Såklart.

När det inte finns något att säga: skriv en lista

Saker som stör mig just nu (utan inbördes ordning):
• Minneskortet till min kamera är borta. Jag kan inte fota och ser därför kanonbilder hela tiden.
• Klockan är fem på morgonen och jag har fortfarande inte lyckats somna.
• Tingsrätten friade killen med batongen. Jag har läst åtalet och domen och det gör mig ILLAMÅENDE.
• Joel är i Norrbotten. 500 kilometer bort eller så. Låter det lite? Näe.
• Vädret. Det är sommar typ två veckor i Sverige. Kan det inte få vara sol då?

Saker som inte stör mig just nu:
• Grannarna

Som att stå framför spegeln och inte känna igen sig själv.
Som när varje hjärtslag blir en kamp.
Som när paniken kommer och tar över varje steg och andetag.
Och till och med luften är hård och kall.

Som att ta upp mobilen och ringa paniksamtal bara för att slippa höra sina tankar.
Utan att någon svarar.

Som att falla utan att hoppa.
Skrika utan att höras.
Som att försvinna, och aldrig komma tillbaka.

Precis så är det – att minnas.

Dagbladet, årgång 110, år 2009, vecka 29, nummer 159

Andra kvällen på nattchefsveckan avklarad – och det känns som jag aldrig gjort något annat. Löpen blir bra, ettan blir bra, tidningen blir sjukt bra!
Jag gör saker utan att tänka, och när jag väl tänker så blir det något i stil med "Hur klarar jag av det här? När lärde jag mig hur det här fungerar? Varför får jag inte panik?".
Men så mycket tid för att tänka finns ju faktiskt inte.

Och antagligen är det här det perfekta jobbet. Äntligen får jag nytta för mina dator- och språkpoliskunskaper – samtidigt!

Annars har jag skrivit kontrakt på en lägenhet. Esplanaden 24 blir min nya adress från och med augusti. Kakelugn, balkong, högt i tak... OCH JAG SKA INTE BO ENSAM DÄR!

These calm winter trees

Nu vet jag: hjärtat är större än allt. Det känner redan alla andra hjärtan som finns, för vi alla är samma. Och i bland händer det att hjärtat hittar ett annat hjärta som talar på precis samma sätt.

Då kan två, endast två, saker ske:
1) Kärlek, förälskelse, fnitter, upprymdhet. Och så småningom: "jag älskar dig".
2) Vidunderliga djup, överraskande höjder. Sinnesnärvaro. Själsfrände. Och så småningom: "utan dig kan jag inte leva".

Just nu har jag allt. 1 och 2 i en salig blanding.
Åh!

Medan vi andra lyssnar på musik finns där några som andas musik

Ettor och nollor som skickas över halva Sverige och bildar musik.
Texter som bara kommer, utan att någon vet hur.
Toner som redan finns men som ingen, förutom vi, sett förut.
En sammansättning som blir magisk, kanske bara för oss.

Jag har alltid önskat att jag vore mer musikalisk än jag är, att jag vore som min moster som kan skriva symfonier, operor, vidunderliga verk. Verk som blir ihågkomna och får oss obegåvade människor att undra: Hur går det till? Hur gör hon?

Sån är inte jag, men sån är alltså min moster och så är min käre vän Bill, även fast han inte vet det själv. Det räcker med att jag skickar en halv idé, lite falsk sång eller en textrad, så skapar han något stort.

Han håller sig inte till en genre, utan upptäcker dem alla. Han kan inte spela något instrumet eller läsa noter och han har en ganska taskig sångröst. Men han har något som de flesta saknar: talang.
Kika in på hans myspace så får ni se.

Önskad väderprognos: Nyhetstorka

Glad Karin på gatufest-förfest.

Nu är regn i Sundsvall, är folktomt och lugn – precis som vanligt.
Festen är slut men jag är lycklig ändå.

Från och med söndag och tre veckor framöver jobbar jag kväll sex dagar i veckan. Då gör inte regnet någonting, inte lugnet och tristessen.
Dessutom: Nästa vecka är jag nattchef och väldigt mycket ansvarig för tidningen. Så ska ni mörda, misshandla eller skapa mediedramatik, vänta lite är ni snälla. Jag är som sagt bara 20.

Som synes: lugn även här, bland mina ord. Tillbaka i vardagen där vackra ord och känsloyttringar får komma i andra hand. Känns ganska bra, faktiskt.

Två år är en fasligt kort tid

Ett inlägg fullt av tårar – för nu är det exakt två år sedan.
Jag nämnde det förut, min Romeo.
Han stod nedanför mitt fönster med en ros upphöjd mot mig. Mot precis det fönster som är bredvid mig nu.
Och jag släppte in honom – kan man göra annat?

Jag gav bort mitt hjärta, 14 år och ung och klok och alldeles förälskad.
Fick aldrig tillbaka det, Han tog med det i fallet. I hoppet.

Låg i asfalten länge. Har klättrat därifrån. Men minns fortfarande – min Romeo, min kärlekssaga. Som betydde allt. Som betyder mest, någonsin.

Älskar fortfarande. (Men Han dog där, i asfaltens ljus, i hjärtats innerlighet.)

Precis som jag

Jag träffade en speciell människa. Så osjälvsäker (vi norrlänningar älskar o-ord) i sig själv, men jag tror det bara var jag som förstod det.
Utåt sett – vacker, glad, framåt. Men jag såg fasaden rasa.

Jag såg hur han kom tillbaka från toaletten, fortfarande med tårar i sina ögon, utan att någon annan ens lade märke till det.
Och då förstod jag. En kärlek, nej! En själsfrände, ja. En som är precis som jag.
Och han betyder mer än vad jag någonsin kan berätta och förstå, någonsin. Själsfrände.

Ännu ett steg, ännu en bit på väg.

Det här är ingen dagbok. Inget medium för händelser och trivialiteter, egentligen.
Men nu. Tillbaka i en stad som måste kallas min hemstad,
trots min rotlöshet.
En stad så full av liv, lust, lycka, förhoppningar. Levande.
Då vill jag inget annat än att berätta om det lilla, bara för att allt som är bra inte behöver vara stort. Ett skratt, ett minne, en framtid. Allt betyder egentligen lika mycket.

Lyckades få tag på Paulo Coelhos nyaste bok i dag och sträckläste den på bussen. Den är inte i klass med Zahiren, men hans språk är ändå detsamma. Så fullt av magi och visdom att jag inte vill annat än att brinna, jag också.

Vet att jag kommer göra det igen.
Än har bara ett och ett halvt år gått – att läka helt tar längre tid.
Att glömma sveket, förtvivlan – det gör jag aldrig.

Som Romeo under fönstret jag ser ut genom nu.
Med den löjliga rosen i handen – det är två år sedan nu.
Glömska är inget för mig.

Men samtidigt. Staden, hemstaden, så full av liv.
Gör att jag fortsätter gå vidare .