Ännu ett steg, ännu en bit på väg.

Det här är ingen dagbok. Inget medium för händelser och trivialiteter, egentligen.
Men nu. Tillbaka i en stad som måste kallas min hemstad,
trots min rotlöshet.
En stad så full av liv, lust, lycka, förhoppningar. Levande.
Då vill jag inget annat än att berätta om det lilla, bara för att allt som är bra inte behöver vara stort. Ett skratt, ett minne, en framtid. Allt betyder egentligen lika mycket.

Lyckades få tag på Paulo Coelhos nyaste bok i dag och sträckläste den på bussen. Den är inte i klass med Zahiren, men hans språk är ändå detsamma. Så fullt av magi och visdom att jag inte vill annat än att brinna, jag också.

Vet att jag kommer göra det igen.
Än har bara ett och ett halvt år gått – att läka helt tar längre tid.
Att glömma sveket, förtvivlan – det gör jag aldrig.

Som Romeo under fönstret jag ser ut genom nu.
Med den löjliga rosen i handen – det är två år sedan nu.
Glömska är inget för mig.

Men samtidigt. Staden, hemstaden, så full av liv.
Gör att jag fortsätter gå vidare .