Två år är en fasligt kort tid

Ett inlägg fullt av tårar – för nu är det exakt två år sedan.
Jag nämnde det förut, min Romeo.
Han stod nedanför mitt fönster med en ros upphöjd mot mig. Mot precis det fönster som är bredvid mig nu.
Och jag släppte in honom – kan man göra annat?

Jag gav bort mitt hjärta, 14 år och ung och klok och alldeles förälskad.
Fick aldrig tillbaka det, Han tog med det i fallet. I hoppet.

Låg i asfalten länge. Har klättrat därifrån. Men minns fortfarande – min Romeo, min kärlekssaga. Som betydde allt. Som betyder mest, någonsin.

Älskar fortfarande. (Men Han dog där, i asfaltens ljus, i hjärtats innerlighet.)