söndag 19 juli 2009

Som att stå framför spegeln och inte känna igen sig själv.
Som när varje hjärtslag blir en kamp.
Som när paniken kommer och tar över varje steg och andetag.
Och till och med luften är hård och kall.

Som att ta upp mobilen och ringa paniksamtal bara för att slippa höra sina tankar.
Utan att någon svarar.

Som att falla utan att hoppa.
Skrika utan att höras.
Som att försvinna, och aldrig komma tillbaka.

Precis så är det – att minnas.

1 kommentar:

Bullbaz sa...

Just like a Silent Shout