Med hjärtat i en avskuren hand

Van vid att vara stark, på gränsen till outhärdlig. Stenhård, konstant.
Krossas inte i onödan – har gott öga för vem och vilka det går att lita på.
Misstar mig aldrig, någonsin.

Men nu. Allt är småsten, är sylvasst med eggen är riktad mot mig.
Som ett hån mot allt som är mitt.

En dröm. En lycka. En önskan och en kamp. Flera månader av missförstånd – jag stod ut.
Men det var aldrig mig det var fel på. Det var aldrig jag som behövde säga förlåt, fast jag gjorde det ändå...

Jag visste det förr; det går aldrig att veta något säkert.
Även den närmsta kan hoppa ut från en balkong och slita med mig i fallet.
Också den ende vet hur man använder en kniv – tydligen.
Nu är blod och järnsmak och för en gångs skull är det jag som blöder.

Så lurad. Så fruktansvärt lurad. Så IN åt helvete lurad.