Ideologin sviker när lönen höjs

Ja, allt går igen.
Samma människa gör likadana saker. I samma vansinniga takt, på lika ostrukturerad vis. Med identisk längtan fram och bort.
Skillnaden syns i en nyinköpt kavaj, och en fördubblad timlön. På en krossad ideologi och en nyvunnen hopplöshet.
Och jag tror jag vunnit precis lika mycket som jag förlorat.














Samma skor – i en helt ny stad.

För att allting alltid går igen

Förra hösten var blöt och kall. Då bodde jag ovanför järnvägen, hade öppen spis och högt i tak.
Nu lånar jag min mammas säng och den är mjuk, men inte min.
Sedan förra hösten har ingenting hänt. Och ingenting händer nu. Den här staden är ett vakuum.
Men järnvägen kommer jag nog aldrig att sakna.

Och med den tyngsta andningen någonsin, med den fridfullaste sömnen jag sett.
Ungefär så.
Obemärkt. Fredlig.
Så länge jag såg det som något negativt. Något vanligt och fult. Tills jag insåg att det var större än alla människor som hela tiden är på väg och framåt.

Att stå stilla kan vara lika underbart som att vara på väg.
Inte lika djup andning och svårt att andas och upp, upp.
Irriterad – men aldrig, någonsin – på mig. Fast det borde vara så.

Lättaste andetagen någonsin och det är mitt fel. Men jag kommer aldrig får skit för det.
Snällare än jag någonsin kommer kunna bli.
Vackrare, och finare.
Ja. Så är du.

Nej, det har begriper inte ens jag

Herregud. Det var ju över två månader sedan, det här.

Så, min fråga: var tar tiden vägen? Och vad gör den med alla dagar den bara tar – utan att ge tillbaka?
Jag saknar silverglittrande, fina dagar, utan frågor som vill ha svar.
Och jag saknar dagar jag faktiskt gjorde något av allt jag vill. För ja, klart jag fortfarande har de där obeskrivbara känslorna – som alltid.

Jag skulle bli mer konkret. Som att hela världen skulle få ta på mig, mig, mig. Det hände inte, det är jag med på. Och jag skulle bli mer förståelig. Som att hela världen skulle få komma under min hud. Det är jag med på. Men – det hände ju aldrig.

Och här är vi nu. Här står jag.

Bättre har det inte blivit. Inte sämre heller. I ett inget-har-hänt-värld. Där en ingen-får-se-kung härskar. Och där inte-något-du-bryr-dig-om-jag verkar. Men fint är det. Förjävla fint!

Olleos – du är det bästa någonsin.
Rebecka – du är en underbar människa (lyssna inte på allt skitsnack)
Och Silver – jag tror du kan bli min bästa vän.

Så ligger det till. Så ska det vara.

Flyktighet i all dess enkelhet

Lever ett sällsamt dubelliv med jobb å ena sidan och ledighet å andra sidan. Sover på konstiga tidpunkter, blir till en degklump om dagen och ett energimonster om natten. Har spring i benen, som just nu inte bär mig någonstans.

Kliver åt sidan och förundras över hur bra allt kan vara, i sin enkelhet. Hur mycket en vårsol kan få mig att glömma. Och hur konstigt det är att jag ligger och tänker så lätta och flyktiga tankar nu, när jag aldrig gjort det förr.


Ungefär:
Kommer hem senare än morgontidningen bara för att finna en sömndrucken, inte ens nyvaken, stad. Kryper ner i sängen lagom till snoozningar och förbannande suckar. Sover till frukostfilen.
Sedan ett ryck och en vakenhet full av seghet. Ben som inte bär och en eftermiddagstrött stad.
En eftermiddagstrött jag.
Vaknar lagom till natten.

Och paradoxalt nog känner jag mig mer rätvänd än på länge, trots ett felvänt dygn och ett upp-och-ner-vänt veckoschema.

Men sådant tänker jag knappt alls på. Tänker knappt alls.

Och i den sjätte månaden tog hon chansen

Det var ett tag sedan det hände något här. Navelskådning, grubblerier och nattfunderingar har legat lite åt sidan. Livet kom visst lite i vägen.

På 30 kvadrat med konstig dygnsrytm och dagar med höjdpunkter en timme och fyrtiofem minuter långa hinns det helt enkelt inte med.

Men som det heter, allt har sin tid.
Tiden just nu? För en gångs skulle är det inte jag som äger den.

När allt får vara som det är

Tänker lite på vad jag skrev i går. Om kärlek som inte finns.
Slår på på den Ultimata myslistan, som jag sällan spelar när någon annan är i närheten (om jag inte är full) men som passar perfekt när klockan är 06.22 och jag inte kan sova.
Får den där odefinierbara känslan som bara kan smyga sig på när det är natt eller gryning och som jag förknippar med Huset vid Havet.
Tänker att det är ganska fint det här, och att allt inte behöver finnas och vara äkta jämt.

Diskuterade lycka i dag, om att vi kräver för mycket, alltid strävar högre. Att vi har det för bra. Inte nöjer oss.
Vet inte riktigt om jag är sådan. Tycker att jag är bra på lycka. Bra på att se det fina med tillvaron. Strävar alltid uppåt, jovisst, men är duktig på känslor. Svenskt återhållsam, så klart, men samtidigt sprudlande – inuti.

Trivas. Njuta.
Och återigen: Rätt, just nu.
Nog räcker det bra långt.

Mer konkret? Ja, nog har jag blivit det.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Alla hjärtans dag, alltså. Vilket påhitt, vilket larv. Vilken kommersiell skit som bara ska få oss att köpa och konsumera...
Ungefär som julafton.
Som födelsedagar.
Och som midsommar – säg den som konsumerar mer pengar på alla hjärtans dag än på midsommar!

Att vara anti och ifrågasätta, spela cynisk... Nej, då är det bättre med en dörrklocka som ringer, en påse full av ingredienser och "Hej, nu ska vi baka kladdkaka".
Ingen äkta kärlek med översvallande känslor, inget kolla varandra djupt in i ögonen och rosblad och vackra dikter. Bara en fin gest, från ett hjärta till ett annat.

Det räcker så, eller som Silverstrålen så klokt säger: Rätt, just nu.

Vi har lurat en värld (som har lurat oss nu)

Som alltid när jag är på väg bort vill jag göra ett avslut. Delar in mig och mitt liv i kapitel. Hackar upp allt i mindre delar. För att få överblick, intalar jag mig själv. Som om jag vore en dåligt skriven roman. Vill alltid se tillbaka på mitt liv i perioder.

Det här avslutet får mig osökt att tänka bakåt. Tänka på staden jag lämnar. Gatorna jag kallar mina. Bergen med deras övervakande sken. Och asfalten man inte alls tänker på, men som är alldeles för hård när man faller från sju våningar upp. Till och med för en asfaltsläggare...
... Men jag kommer alltid att minnas... Ju. Eller?

Jag glömmer ju ansikten så lätt! Kvar finns bara konturer. Som jag håller fast vid det suddiga, diffusa! Fyller hålen med fina saker, vackra minnen, goda tankar. Låter dem inte vara just hål.

Raderar, förstör – förbättrar. Slipar kanterna precis som jag vill, leker med orden och tankarna, får dem att gå ihop med verkligheten. Bara för att slippa möta mörkret.

Men visst. Min värld, mina regler.
Mitt liv, mina konstigt indelade kapitel.
Och mitt spel – långt ifrån slut.

Inget kvar att spela för

Kanske dags att göra en djupdykning. Reda ut sörjan – en gång för alla. Trots att det är så lockande att bara fortsätta låtsas att jag inte bryr, inte bryr mig alls.

En lejonarm tillräckligt lång för att den ska kunna omfamna hela mig.
Och en superhjälte från under marken jag inte vill annat än lyssna på.
Frågan är: hur länge orkar jag?
Svaret: så länge det behövs.

Sörja, ja.
Konkret? Inte ett dugg.
Ärligt? Omöjligt.

(För nu har jag upprepat lögnen så många gånger att den känns som sanning. Medan sanningen är så absurd att den känns som lögn. )

Tillvaro, närvaro – samvaro

Mer konkret alltså. Mindre abstrakt. Jag som alltid vill vara hemlig.

Så: Fredagskväll med fint sällskap, lagom mycket vin och alldeles för mycket onyttigheter.
Kanske räcker det.
(Eller så kan jag förklara bekräftelsen i "Jag saknar dig lite". Dilemmat i att analysera mig själv. Svårigheten i att förstå, och min oförmögenhet att släppa kontrollen (jag skulle ju!). Men det gör jag inte.)

Nej, det konkreta fungerar inte för mig. Då tycker jag bättre om att detta:
"Tillvaro. Det är ett av mina favoritord kom jag nyss på."

När någon spontant börjar diskutera favoritord med mig, ptjah – behöver jag säga mer?
Jag kallar det en lyckad fredagskväll.

Färglösa färger

Förfärligt vad osammanhängande jag blivit.
När inte ens jag förstår vad jag skrivit, då har det nog gått lite för långt.
Dags att ta ner det på en (mer) konkret nivå.

Ord, alltså. Jag har en otrolig ord-fetish. Letar alltid efter fascinerande beskrivningar och originella meningsbyggnader.
Hittar – och förälskar mig i orden, och personen bakom också för den delen. Sådana förälskelser är flyktiga, och i de flesta fall dumdristiga. Men ändå ganska oskyldiga.

Att bara skriva saker rakt upp och ner – jag kan inte förstå det, har aldrig gjort. Finner människorna bakom dessa meningslösheter lika menlösa som deras ord. Vilket säkert är fel.
Nyårslöfte nummer två: vidga mina vyer lite. Inse att vissa människor fascineras av ord, som jag, och andra bara ser dem som ett sätt att kommunicera. Inse att dessa andra inte är sämre människor för det.

Nyårslöfte nummer ett? Inte äta kött. Löjligt enkelt.

Brus eller Bruce

Ett ord som kan sammanfatta allt: testbild.

En testbild finns ju där för att man ska kunna ställa in tv:n, i väntan på att ett program ska börja sändas. En relik från det förflutna då man var tvungen att vrida på rattar och sitta blickstilla i soffan för att undvika onödigt brus.
Sedan slog det aldrig fel: så fort det där programmet man längtat efter kom blev det snöstorm och bilden var väck. Fastän man kollat testbilden timmar i förväg. Ja, jag har faktiskt levt på en sådan tid, med en teknikkonservativ mor undrar jag ibland om jag är sisådär en tjugo år äldre än vad jag egentligen är.

I alla fall: testbilden ska man alltså inte se på. Den bara finns där, och i dag har den faktiskt ingen mening alls. Att fastna vid den är idiotiskt, meningslöst. Och det visste jag ju från första början...
... ändå stannade jag där ett tag. Bara för att det på något vis var så vackert. Perfektion i dess mest kaotiska form. Ett lugn när allting annat gick sönder.

Men att stanna kvar? Nej, det hade jag aldrig klarat.
Förresten tycker jag inte ens om att se på tv.

Med mig själv som gud

Är tvärtom mig själv och låter meningarna och orden vara oskrivna. Försöker prata i stället, med den där rösten som alltid blir så konstig när jag står nära kanten.
Vässar min ord och handlingar. Gör mig hård.
Erkänner aldrig att jag nog dör en smula, eller åtminstone slutar andas för ett tag.

Något, eller snarare några, drar mig – åt olika håll.
Mot det enkla och fula, som blir vackert bara för att jag har sådana ögon som kan se konsten i det tafatta. Det gängliga.
Mot det svåra, vackra, som är för dåligt för mig. Och för ouppnåeligt för att mitt hjärta ska sluta längta.

Känsloyttringar, kärleksförklaringar – jag verkar ha glömt dem alla. Tillåter inget förutom iskylan. Accepterar den (som jag skrev då, när jag bara visste att jag var på väg men inte åt vilket håll) och förlikar mig med tanken att förlora.

Som sagt: jag är tvärtom mig själv...

...Sedan läser jag mig själv, läser det som är jag och inser (som alltid) att jag alltid har svaren på frågorna jag ställer. Att, när jag väl insett vad frågan är, redan formulerat svaret – antingen i mitt huvud, eller tidigare i mitt liv. I det här fallet det senare alternativet:

"Utan att jag själv har märkt det så har jag gått och blivit vass.
Människor skär sig på min hud och själv undrar jag bara
varför ingen tycks stå ut i min närhet längre.
Jag har slipat mina knivar, skarpa är mina ord och handlingar.
Någonstans glömde jag bort att mjukheten kan vara lika övertygande."