Nej, det har begriper inte ens jag

Herregud. Det var ju över två månader sedan, det här.

Så, min fråga: var tar tiden vägen? Och vad gör den med alla dagar den bara tar – utan att ge tillbaka?
Jag saknar silverglittrande, fina dagar, utan frågor som vill ha svar.
Och jag saknar dagar jag faktiskt gjorde något av allt jag vill. För ja, klart jag fortfarande har de där obeskrivbara känslorna – som alltid.

Jag skulle bli mer konkret. Som att hela världen skulle få ta på mig, mig, mig. Det hände inte, det är jag med på. Och jag skulle bli mer förståelig. Som att hela världen skulle få komma under min hud. Det är jag med på. Men – det hände ju aldrig.

Och här är vi nu. Här står jag.

Bättre har det inte blivit. Inte sämre heller. I ett inget-har-hänt-värld. Där en ingen-får-se-kung härskar. Och där inte-något-du-bryr-dig-om-jag verkar. Men fint är det. Förjävla fint!

Olleos – du är det bästa någonsin.
Rebecka – du är en underbar människa (lyssna inte på allt skitsnack)
Och Silver – jag tror du kan bli min bästa vän.

Så ligger det till. Så ska det vara.