För nära.

Och med den tyngsta andningen någonsin, med den fridfullaste sömnen jag sett.
Ungefär så.
Obemärkt. Fredlig.
Så länge jag såg det som något negativt. Något vanligt och fult. Tills jag insåg att det var större än alla människor som hela tiden är på väg och framåt.

Att stå stilla kan vara lika underbart som att vara på väg.
Inte lika djup andning och svårt att andas och upp, upp.
Irriterad – men aldrig, någonsin – på mig. Fast det borde vara så.

Lättaste andetagen någonsin och det är mitt fel. Men jag kommer aldrig får skit för det.
Snällare än jag någonsin kommer kunna bli.
Vackrare, och finare.
Ja. Så är du.