Och med den tyngsta andningen någonsin, med den fridfullaste sömnen jag sett.
Ungefär så.
Obemärkt. Fredlig.
Så länge jag såg det som något negativt. Något vanligt och fult. Tills jag insåg att det var större än alla människor som hela tiden är på väg och framåt.

Att stå stilla kan vara lika underbart som att vara på väg.
Inte lika djup andning och svårt att andas och upp, upp.
Irriterad – men aldrig, någonsin – på mig. Fast det borde vara så.

Lättaste andetagen någonsin och det är mitt fel. Men jag kommer aldrig får skit för det.
Snällare än jag någonsin kommer kunna bli.
Vackrare, och finare.
Ja. Så är du.

Nej, det har begriper inte ens jag

Herregud. Det var ju över två månader sedan, det här.

Så, min fråga: var tar tiden vägen? Och vad gör den med alla dagar den bara tar – utan att ge tillbaka?
Jag saknar silverglittrande, fina dagar, utan frågor som vill ha svar.
Och jag saknar dagar jag faktiskt gjorde något av allt jag vill. För ja, klart jag fortfarande har de där obeskrivbara känslorna – som alltid.

Jag skulle bli mer konkret. Som att hela världen skulle få ta på mig, mig, mig. Det hände inte, det är jag med på. Och jag skulle bli mer förståelig. Som att hela världen skulle få komma under min hud. Det är jag med på. Men – det hände ju aldrig.

Och här är vi nu. Här står jag.

Bättre har det inte blivit. Inte sämre heller. I ett inget-har-hänt-värld. Där en ingen-får-se-kung härskar. Och där inte-något-du-bryr-dig-om-jag verkar. Men fint är det. Förjävla fint!

Olleos – du är det bästa någonsin.
Rebecka – du är en underbar människa (lyssna inte på allt skitsnack)
Och Silver – jag tror du kan bli min bästa vän.

Så ligger det till. Så ska det vara.