Inget kvar att spela för

Kanske dags att göra en djupdykning. Reda ut sörjan – en gång för alla. Trots att det är så lockande att bara fortsätta låtsas att jag inte bryr, inte bryr mig alls.

En lejonarm tillräckligt lång för att den ska kunna omfamna hela mig.
Och en superhjälte från under marken jag inte vill annat än lyssna på.
Frågan är: hur länge orkar jag?
Svaret: så länge det behövs.

Sörja, ja.
Konkret? Inte ett dugg.
Ärligt? Omöjligt.

(För nu har jag upprepat lögnen så många gånger att den känns som sanning. Medan sanningen är så absurd att den känns som lögn. )