När allt får vara som det är

Tänker lite på vad jag skrev i går. Om kärlek som inte finns.
Slår på på den Ultimata myslistan, som jag sällan spelar när någon annan är i närheten (om jag inte är full) men som passar perfekt när klockan är 06.22 och jag inte kan sova.
Får den där odefinierbara känslan som bara kan smyga sig på när det är natt eller gryning och som jag förknippar med Huset vid Havet.
Tänker att det är ganska fint det här, och att allt inte behöver finnas och vara äkta jämt.

Diskuterade lycka i dag, om att vi kräver för mycket, alltid strävar högre. Att vi har det för bra. Inte nöjer oss.
Vet inte riktigt om jag är sådan. Tycker att jag är bra på lycka. Bra på att se det fina med tillvaron. Strävar alltid uppåt, jovisst, men är duktig på känslor. Svenskt återhållsam, så klart, men samtidigt sprudlande – inuti.

Trivas. Njuta.
Och återigen: Rätt, just nu.
Nog räcker det bra långt.

Mer konkret? Ja, nog har jag blivit det.