Berätta en saga jag måste tro på

Om att ibland, för en gångs skull, sluta springa. Våga stanna och ge sig ut på stan för att mötas av den första frosten, att acceptera den, och kanske rentav längta efter att få bygga snögubbar...
... när allt jag vill är värme och sol.

Och att sedan springa i en sådan takt att jag fortfarande kan se vägen. Möta skogarna med all snårighet och se löven falla från träden...
... utan att vilja sätta tillbaka dem.

Att sluta längta när vissa saker faktiskt inte går att påverka. Och att sluta påverka, fastän jag skulle kunna.

Att våga skrika på ett sätt, som gör att folk verkligen lyssnar,
och att våga lyssna på ett sätt, som gör att till och med hjärtat förstår.