Pudersnögalopp, utan stopp

Så kom kylan och snön, och det slår mig:
hur fort vi människor glömmer.
För jo, det var så här kallt förra året och vi fick skotta precis lika mycket snö.

Själv blir jag barnsligt glad, inte över kylan men av snön. Pudersnögalopp där jag släpper tyglarna helt och låter Hanna bestämma farten. Och visst sitter travargenerna där de ska, för det går fort, så fort att ögonen tåras, blir till is på mina kinder. Tappar känseln i tårna, i fingrarna, men det gör inget, för så snabba som vi är nu kan ändå inget ont hinna ikapp.
Ja, det är skönt att släppa kontrollen ibland. Låta en nordsvensk urhäst göra det hon är bäst på: att springa och vara fri.

Kanske är det dags att lära sig släppa på den där kontrollen på andra ställen också. Låta fågeln flyga och komma tillbaka, och allt det där som verkar så logiskt när jag ser det skrivet, men blir så svårt när jag möter det med mina egna ögon.

Kanske är det dags att lägga sitt liv i någon annans händer, åtminstone ibland. Kanske är det dags att börja lita på människor – igen.