En natt på Storgatan, en natt i Ankarsvik

Tristess.
Natt, men jag sov middag och är vaken, spänd.
Mamma läser just nu 150 bidrag till en novelltävling, tydligen är hon så pass bra att hon är någon slags jury. Duktiga mamma.
Hon får in bidragen utan att veta vem som skrivit och tycker alla utom tre år dåliga. Jag vill läsa, men får inte, men har gjort det ändå. En enda, den låg där på skrivbordet med namnet Tristess och bara en sån sak rättfärdigar ju allt.

Jag som älskar noveller. Jag som skrivit noveller sedan jag var åtta och då handlade det alltid om hästar. Jag som inte kan skriva längre och förundras över hur mycket klokare jag var när jag var 14 och dödligt kär och hästnörd och allt det där som jag är nu också... Men skriva kan jag inte längre.

Fast mamma hade rätt, novellen sög. Hoppas bara inte det är nån jag känner som skickat in den. Den handlade om egentligen ingenting fast en kille dog och jag (läsaren) fick veta att det var tjejen som skulle dött egentligen. Som om jag inte fattade det.

Nu vet jag att jag måste göra något men inte vad. Och jag älskar den känslan för det känns som om jag är tillbaka på Raholmsvägen 132 med havet bredvid mig och skogen under mig, och nej det här är inte nostalgi, bara ett konstaterande.

Sådär ja.